varit belägen. Vi stiga åter ned, gå in på ett mindre värdshus och låta servera oss Cheshire-Cheese och pale ale, samt vandra åter till staden, men nu igenom en annan dalgång, som förer till Birkenheads park, en anläggning rik på gröna ängsmattor, dammar, vikar, lusthus, orangerier, m. m. Vid parkens slut möta vi en spårvagn, likt de amerikanska, och med denna åka pi ned till The Ferry-station, ester att ha gjort en angenäm utflykt. På eftermiddagen bar det utaf på allvar, den sista jernvägsresan för denna gång, och efter 5 timmars fart stannade vi i Hull. Jag kade nu bättre tillfälle att se mig omkring härstädes än under mitt förra vistande och fann, att staden eger flera utmärkta skolor och andra goda samhällsinrättningar, åtskilliga vackra offentliga byggnader, men framförallt en idog och arbetsam befolkning, som egnat sig åt handeln och industrien. I båda dessa förvärfskällor har staden på de sednare åren gått rastlöst framåt; de talrika ångbåtsförbindelserna med utländska hamnar och de stora faktorierna och fabrikerna, skeppsvarfven m. m. bevisa stadens välmåga och utveckling. Också finnes icke mången stad i England, som så hastigt uppsvingat sig till en så betydande plats, som Hull nu är. Hull är, som nämndt, en liflig handelsstad, men det kan berömma sig af något annat, som är förmer än materiel blomstring. Den dag kan komma, då dessa gator äro öde, denna hamn tom; den dag kan komma, då man frågar, hvar Hull var beläget; men sålänge menniskoslägtet består och dess historiska minnen lefva, skall man svårligen förgäta, att det var här, som en af mensklighetens ädlaste söner såg dagsljuset, ett af dessa hjertan började klappa, ur hvilkas värma de stora omskapande tankarne snarare alstras än ur hjernans kalla abstraherande verksamhet. Vid High Street ligger ett anspråkslöst tvåvåningshus, i hvilket den man, hvarom här är fråga, föddes, och på en af stadens offentliga platser ser man en bildstod, föreställande Wilberforce. Wilberforce var den förste man, som på den politiska arenan uppträdde med den i sanning anspråkslösa begäran, att de kristna europeerna och amerikanarne icke skulle behandla sina svarta afrikanska medmenniskor sämre än man behandlar djuren — han var den förste, som i engelska parlamentet höjde sin röst — och detta med den djupa religiösa öfvertygelsens vältalighet — mot den skändliga, af de gräsligaste grymheter befläckade slafhandeln. Det ligger i sakens natur, att han mötte motstånd från den konservativa sidan, att han stämplades som en fantast, en galning. Det ligger ock i sakens natur, att han länge fick stå ensam mot sina talrika fiender, emedan de många, som kände inom sig, att han hade rätt, dock icke hade mod att kämpa vid hans sida, ej heller hopp, att de mägtiga materiella intressen, som voro med slafhandeln förenade, någonsin skulle kunna besegras. Men de besegrades. Det var år 1780 Wilberforce, såsom representant för sin födelsestad, först uppträdde i denna fråga. Då han ett tiotal af år derefter ånyo upptog striden, stodo stora statsmän, sådane som Fox och Pitt, i hans leder. Då Wilberforce år 1833 afled, hade hela Europa beslutat slafhandelns upphörande. Så segrar det goda. Från att vara en ,galenskap, alstrad i en enskild, svag dödligs hjerta; från att vara likasom ett värnlöst barn, försvaradt af en lika värnlös fader mot en hel verld af Herodianska knektar, blir det till en allmän sanning, till en trossats i mensklighetens heliga codex, blir det till en allt öfverväldigande verldseröfrare. Wilberforces anda fortlefde efter honom. Då jag lemnade den transatlantiska kontinenten, susade ännu öfrer de mägtiga ungskogarne, de väldiga grässlätterna, de rika ,folklanden med deras glänsande städer vingslagen af denna mägtiga genius. Den hade då nyss fullgjort i Nya Verlden hvad den börjat i den Gamla. Slafreriets bojor ligga krossade vid foten af den minnesvård, som reses åt Abraham Lincoln. Knappt en mansålder har förflutit mellan Wilberforces död och hans. Det är icke ett långt skede i mensklighetens historia, men det har varit ett innehållsrikt. Gud har under denna tid, såsom i profeternas, visat sig mägtig i de svage, och sålänge vårt slägtes idekämpar söka hos Honom sin kraft, skola de åt menskligheten vinna ännu andra segrar sådane som denna, M. R. —