Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 maj 1868, sida 1

följd af min tystnad, — och det var et undantagsfall, som troligtvis högst sällar förekommit inför en domstol. Men detta tryckta namn var min hustrus, — — Jag afskar paketets snören och uppvecklade hela tidningsbladet. Detaljerna, som jag hitintills läst endast styckevis voro fasaväckande. Martine sof ännu. Jag förde det fördömda papperet, hvilket för alltid förgiftat min tycka, till laman, som under natten höll mjölken varm t barnet. Tidningen fattade eld, och lågan förtärde berättelsen om brottet Slutligen återstod endast en bit af kanten mellan mina fingrar, En minut hyste jag den tröstefulla tanken att allt var slut, och att detta uppbrända stycke papper skulle stilla alla mina qval, genom att förstöra det materiella beviset för den gräslighet, under hvilken jag våndades. Jag sökte föreställa mig att alltsammans var en ehygglig dröm. Förgäfves! Lågan hade ej förstört tviflets tillväxande brodd. Och då jag säger tviflet, är det ett undseende, som jag i detta ögonblick egnar den olyckligas minne, ty jag kunde ej blunda för ovedersägliga sanningar. Under åtta dagar, — för mig så långa som ett sekel, — frestades jag att säga Martine allt. Det hade kanske varit det klokaste och bästa sättet. Men emedan jag hitintills ej påyrkat förtroenden, hade jag väl nu rätt att uppträda som anklagare och domare? Och följden? TroligtVis en skiljsmessa. Huru förvissad jag än var om brottet, kunde jag ej frånkänna min hustru en 2 3 9 2 Urk