Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1868, sida 1

vid rue Ponthieu hos en ungersk dam, som kallar sig baronessan Wanda de Remeney. — Du beger dig till märsembetet vid rue Drout, och du erkärner dig vara far till Caroline-Edwige, född den 14:de Juli adertonhundra — — vidare minnes jag nu inte, men jag har årtalet bland mina anteckningar. Du tecknar under, vittnena likaså, — — och saken är klar. Sedermera, då man ämnar gifta bort flickan, uppträder du och säger: — Nå, än mitt samtycke? — Ah, ypperligt, inföll vicomten. — Ingen kan säga något deremot, inser du, — — ty du är far, lika ovedersägligt som hade kyrkan bekräftat det. Man har tänkt: Hvilket intresse kan en man hafva att erkänna sig som far till ett barn, om han inte verkligen är det? Det är en börda han pålägger sig. Han förbinder sig att kläda och föda det. Amatörerna äro sällsynta, då det är fråga om att öppna börsen. Å andra sidan, hvad riskerar barnet? Far och mor okända! Det är en börda för samhället. Ingen bryr sig om dess tillvaro eller framtid. Intet deltagande, ingen vän, — — intet. Ensamt i verlden, utan hjelpmedel — utan bröd. De, som ha stiftat lagarne, voro visserligen rättskaflens män, -— ehuru de glömde att tänka på oss. De ha resonerat som så: Det måste alltid finnas något intresse, som föranleder någon, vare sig man eller qvinna, att åta sig ansvaret för ett barn. Man erkänner sig ej vara far till ett sådant för att förgifta det — — — Mycket rätt! inföll vicomten. — Men det händer stundom att ett verdsligt skäl tillbakahåller de verkliga