Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1868, sida 2

Ingenting kan vara älskligare och mera tilldragande är ett nyvaknadt barn med rosor på kinden, glädjens ljus i ögat och de små elastiska lemmarne förfriskade af hvilans stärkande kraft; man tycker sig se skuggan af dess englars vingar öfverskygga det och skenet af deras anleten äterstråla dess blick. Sådan var den tvååriga lilla prinsessan. Från Annas armar räckte hon sina mot modren. Hon kröp med hufvudet in till hennes bröst och såg så förvånad och nygirig ut, som hade hon velat fråga hvad detta sällsamma besök hade att betyda? Prinsessan tryckte henne till sitt hjerta, satte henne på sitt knä och jollrade med henne under de ömmaste benämningar och kärleksfullaste smekningar. Derunder lindade hon de dyrbara perlorna kring hennes hals och armar, lade diademet öfver hennes panna och lindade hennes långa ljusa lockar in i dess sirater. Den lilla lät med välbehag smycka sig och lekte med dessa dyrbarheter, utan att förstå deras värde. Prinsessan öfverkysste hennes panna, kinder, armar och händer, hon betraktade henne så, som hade hon velat för evigt fästa hennes bild i sitt minne. Och hon ville det. Hon säg henne i framtidens ljus, omstrålad af dessa perlors glans; hon såg henne i ungdomens fulländade blomstring, skön genom yttre fägring och inre renhet, ett rof för politikens syften och ett offer för hjertats okufliga trängtan, bestänkt at stelnade tårars prakt; hon såg hennes hela lif, med dess dagrar och skuggor, med dessa perlor till stumma framtidsvittnen af hennes glädje och sorger. Hon log, hon gret och kunde icke släppa den lilla ur sina armar, då plötsligen dörren öppnades och fröken v. Kratzch inträdde. Prinsessan bleknade, kastade sin schal omkring barnet och sade: — Hvem har befallt er, min fröken? — Det drog länge ut på tiden, och jag ansåg min pligt vara . ... — Jag trodde icke det tillkom er att föreskrifva huru lång tid jag önskade hafva min dotter hos mig. Ni kan gå. Fröken Molk skall återföra lilla prinsessan. — Om tillgift, ifall jag drifvit mina pligter för långt! — sade fröken v. Kratach, under det hennes ögon spanande irrade omkring. — Jag har hittills sökt uppfylla dem så att intet klander eller fremmande ingrepp ... — Se på sessan! — sade den lila och stack fram sitt