elim RN mt GA 5 59 endast kan tillämpas innan debitering sker saknar allt stöd i kommunalstadgan; en rättighet af detta slag ssulle omöjligen kunna så inskränkas och begränsas, att den förefiunes före debiteringen, men icke efter densamma, utan att sådant uttryckligen blifvit stadgadt. Den på landet gällande kommunalförfattningen, som icke innehåller något allmännare stadgand som motsvarar 59 i författningen för stad, föreskrifver i stället, 70, att kommunalstämman eger att, före restlängdens aflemnande till kronofogden för indrifning, bevilja afskrifning af debiterade kommunalutskylder. Någon olikhet mellan stadsoch lands-kommunernas förhållande i detta hänseende kan lagstiftaren säkerligen icke hafva åsyftat. I alla händelser skulle den då hafva tydligen uttalats. Angående afgifter, som af landstinget beslutas, bestämmes uti S 52 af landstingslagen, att landstinget beslutar om afskrifning af sådane medel, som, i anseende till bristande til gång. icke kunnat indrifvas. Denna afskrifning grundar sig på de af vederbörande redogörares, kronofogdars och magistraters, i sammanhang med kronoskatternas indrifning, upprättade atkortningslängder. Om också ett dylikt uttryckligt stadgande icke finnes i förordningen om kommunalstyrelse i stad, är det li uppenbart, att derstädes skall med afkortning eller afskrifning förfaras på enahanda sätt. Något uttryckligt stadgande härom anser jag för min del ej heller behöfligt, då det åligger revisorerna af stadens räkenskaper att utöfva den kontroll öfver skeende afkortningar, som jag föreslagit måtte uppdragas åt på förhand utsedde delegerade, samt då stadsfullmäktige icke, i strid emot 8 73 af författningen om kommunalstyrelse i stad, lära kunna undandraga sig att yttra sig öfver möjligen gjorda anmärkningar i fråga om oriktiga afkortningar. Ensamt af stadgandena om revision ligger det i öppen dager, att beredningens pluralitets åsigt derom, att stadsfullmäktige icke kunna besluta om befrielse från utsky:der, i annan ordning, än att beslutet derom fattas enligt 59, innan debitering skett, ej är riktig. Ännu tydligare vederlägges denna uppfattning, om man tolkar ifrågavarande 59 så, att den icke bar något sammanhang med hvad man med afkortning och afskrifning förstår, utan att densamma endast afser, att somliga skattdragande, på grund af en eller annan orsak, kunna i förväg befrias från deltagande i afgifter celler deri vinna nedsättning. Egendomligt vore, om stadsfullmäktige skulle genom kommunalförfattningen vara förhindrade att befria en sådan person från erläggande af kommunalutskylder, som ej eger annan egendom, än att, om den utmätniugsvis beröfvas honom, han derigenom måste sallafattigförsörjningen till last. Enligt en sådan tolkning af författningen, skulle kommunen icke allenast icke genom en afkortningsåtgärd kunna skydda sig för ytterligare förluster, utan tvertom vara skyldig att vidtaga en åtgärd, som obestridligen tillskyndade densamma ökade utgifter. Något ingrepp i magistratens embetsmyndighet innehålles icke i mitt förslag, då jag icke yrkat, att de af mig föreslagne komiterade skulle hafva någon beslutande rätt i fråga om afkortningar och asskrifningar, utan endast skulle ega att i detta hänseende göra förslag till lättnad för revisorer och stadsfullmäktige, hvilka det enligt mitt förmenande alltid måste tillkomma att, i sista hand, i sammanhang med granskning af revisionsberättelser, besluta om afkortning och afskrifuing. Det skulle fortfarande vara underexekutor, som till magistraten inlemnade sin redovisning öfver verkställd restindrisuing. men endast med tillägg af de. yttranden, som stadsfullmäktiges ombud derom kunnat afgifva. Någon ändring i magistratens och drätselkammarens skyldigheter eller rättigheter i afseende på uppbörd och redovisning af kommunalutskylderna inträder icke härigenom. Beredningens pluralitets påstående, att de yttranden, som, enligt dess sätt att uttrycka sig, af magistraten äskas från stadsfullmäktige i fråga om afkortningen, endast skulle kunna afse sådana utskylder, som icke af magistraten kunnat i laga ordning indrifvas, saknar allt stöd i författningen och är för öfrigt i uppenbar strid mot stadsfullmäktiges af , magistraten godkända förklaring af den 9 sistlidne Januari, enligt hvilken otvifvelaktigt ganska många utskylder komma att till afkortning föreslås, som i fuilt laga ordning kunnat uttagas. Stadsfullmäktige hafva ej heller sjelfve ansett sina beslut om afkortningar såsom ingrepp uti magistratens embetsmyndighet, ty om så varit förhållandet, skulle stadsfullmäktige ej, sedan magistraten insändt vederbörande redogörares afkortningslängder, kunnat besluta om anställande af nya undersökningar hos de skattskyldige, men sådant har deck skett genom af stadsfullmäktige hittills i ämnet fattade beslut. Att en fullbordad afkertning icke skulle innebära befrielse från utskyldernas erläggande, innefattar, att atkortning icke är afkortning, och att. afkortningslängd är detsamma som restlängd, samt strider både mot språkbruk och praxis. Enligt: författningarne angående uppbörd och redovisning af kronans medel, uppföras å samma afkortningslängd utskylder, som ej kunnat uttagas, till följe af dubbeldebitering, dödsfall, fattigdom och under gången afstraftning (i fråga om böter). Om d personer, som under föregående år fått utskylder atkortade, fortfarande skulle, enligt beredningens pluralitets åsigt, härför häfta i skuld till kommunen, skulle de enligt S s af kommunalförfattningen på denna grund uteslutas från rösträtt, hvilket ingenstädes inom riket skett. Då jag sålunda i korthet visat, att det föregifna ,.oöfverstigliga formella hindret för godkännande af mitt förslag icke förefinnes, återstår endast att ådagalägga dess behöflighet. Såsom skäl för den motsatta meningen har beredningens pluralitet anfört, att anordningar i den af mig föreslagna syftningen redan vidtagits genom stedsfullmäktiges af magistraten godkända törklaring af den 9 sistl. Januari, att föreskrifterna i k. kungörelsen den 5 December 1792, k. brefvet den 20 Januari 1794 och kammar-kollegii cirkulär den 2 April samma år, i afseende å krenoutskylders indrifning, skola tillämpas äfven i fråga om indrifning af resterande utskylder till staden, hvarigenom garanti vunnits derför, att tillbörlig skonsamhet vid dylika utskylders uttagande icke kommer att saknas. I förbigående vill jag anmärka den inkonscqvens, hvartill beredningens pluralitet härutinnan gjort sig skyldig. På samma gång. som nemligen beredningens pluralitet stämplat mitt förslag såsom uppenbart nde mot k. förordningen om kommunalstyrelse i stad. samt såso ett ingrepp i magistratens embetsmyndighet, så tillbakavisar den mitt förslag såsom obehöfligt, se an stadstullmäktige fattat ci: beslut, som, om beredningens åsigt vore riktig, vore minst lika olagligt som mitt förslag och dessutom ett vida större ngrepp uti magistratens embetsmyndighet, än den oskyldiga kontroll jag dristat föreslå och hvarmed jag hufvudsakligen afsett att förekomma ett måhända oberättigadt missnöje hos de skattdragande öfver för långt dritven stränghet vid skatternas uttagande. Enligt de ofvan åberopade författningarne, skola de persedlar af de skattskyldiges lösegendom, hvilka till nödigt lifsuppehälle, kläder eller annan efter hvarje persons stånd och vilkor noga inskränkt beqvämlighet oundgängligast fordras, från utmätning undantagas och till deras bergning qvarlemnas. Att exekutorerne genom detta stadgande erhålla större frihet i afseende på utskyldernas indrifvande eller efterskänkande, lärer icke kunna bestridas, men att någon garanti deri skulle Jana (aån. J)HHAU-A e-AHCAmNeL vid utclkvidarnac