Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1868, sida 2

dla tankarne, det herrliga språket och e båda storartade hufvudfigurerna inerka så hänförande på åskådaren, att nan med skäl kan betrakta detta drama äsom soluppgången till den dag, som känkt verlden mästerstycken, sädana som Don OCarlos, , Wilhelm Tell, , Wallentein m. fl. Associations-sällskapets återgifvande af letta stycke var verkligen mera tillfredsställande än man kunnat vänta af ett sällskap, hvars medlemmar ej ännu varit tillräckligt länge tillsammans för att kunna förvärfva sig det så nödiga samspelet. Men detta drama eger egentligen blott två framstående karaktärer, Carl och Franz, kring hvilka de öfriga gruppera sig som bipersoner, och dessa karaktörer återgäifvos af routinerade skådespelare. Hr Westermarks framställning af Carl Moor vittnade om allvarligt studium och god uppfattning jemte ett berömvärdt undvikande af den hos landsortsaktören vanliga falska pathos, men han förmådde blott så att säga rycktals gifva åskådaren en bild: af denna på en gång ädla, glödande, oeftertänksamma och storartade natur, hvarjemte den något dofva rösten ofta hindrade åhöraren att tydligt uppfatta orden. Emellertid rönte hr Westermarks bemödanden det erkännande, att han inropades vid flera tillfällen. — Franz Moor representerades af hr Norander, som vid flera tillfällen verkligen förtjenstfallt förstod att återgifva denna demon i menniskogestalt. Äfven han framropades flera gånger under styckets fortgång. — Amalia von Edelreich, den svärmiska, högsinta flickan, spelades af fröken Wisell, som dock ej förmådde gifva karaktären någon egentlig färg, synbarligen emedan denna roll ej är öfverensstämmande med hennes skaplynne. — Om de ötriga uppträdande är föga att säga, dock torde hr Sjögren, som återgaf Herrmans roll, böra göras uppmärksam uppå dels, att hans pendellika svängningar med öfre delen af kroppen äro allting annat än vackra, dels, att det är skådespelarens uppgitt att både genom röst och åtbörder antyda sin af situationen framkallade själsstämning. Vi hänvisa exempelvis till den scen, der den slipade Franz söker att ännu högre uppblåsa Herrmans vrede mot Carl. I denna scen ådagalade hr Sjögren ett lugn, som kunde göra åskådaren förtviflad. Han säger sitt: ,jag skall döda honomk, med samma uttryck som man säger: , Det är vackert väder i dag! Om detta lugn dock hade varit vulkanens granit, som döljer