Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1868, sida 2

Vid ankomsten till ett gästgifveri hade man sett en vandrande, som stupat på gården och blifvit liggande; då han hjelptes upp och tillfrågades om han var sjuk, sade han detta icke vara fallet och syntes vara liksom alldeles förslöad; äfven hans förfärligt utmerglade utseende visade, att han dignat at svaghet; han befanns vara en hemmansegare, som efter flera dagars svält lemnat sitt skogshemman, för att söka hjelp i byn, och som der hemma hade hustru och barn, väntande hungersdöden eller någon tillfällig mättnad. Han försågs med något mjöl och pengar. På ett annat ställe påträffades tvenne bettlande barn, som sutto i spiseln i half dvala. Det ena, en gosse, erhöll ett brödstycke, hvilket han, såsom ett rofdjur, förtärde, och då han på uppmaning väckte upp sin syster, ville detta på en stund ej lyckas, emedan hon redan försjunkit i den dvala som gör slutet på hungerns qval, men när hon till slut vaknade, tycktes hon icke fatta den ovana uppmaningen att äta, förrän hon såg bröd, hvarefter hon föll öfver det och slet stycken deraf, som hon slukade med glupande hunger. På ett tredje ställe, ett torp, inträdde guvernören en afton och tog upp ljus i sin lykta, emedan der var alldeles mörkt. 1 rummet sågs då en qvinna, sittande i dvallik hvila, en flicka sammankrupen i spiseln och på golfvet sågs en bädd, i hvars trasor låg sofvande en 7 års gosse, mager som ett skelett; dessa eländiga varelser hade på tre dagar ej förtärt något. På ett fjerde ställe fanns en ensam gubbe sittande vid sin måltid, bestående af ett barkbröd, hvaraf han täljde spånor, ett stopsmått med vatten och några saltkorn; alla andra i gården voro ute att söka någon föda; då gubben tillfrågades, hvad han skulle taga sig till, då de barkkakor, som hängde i taket, tagit slut, svarade han med lugn: hvad annat än att dö. Samma resignation hade varit den allmänt rådande, ingen klagan eller knot, utan en ödmjuk resignation, blandad med den slöhet, som umbärandet af föda så snart medför. Döden, döden, den motsåg man med undergifvenhet. Men denna resignation adlades af en hjelpsamhet mot nästan, som förefaller lika otrolig, som vördnadsvärd. Öfverallt delade man med sig af sin ringa och eländiga föda åt dem, som intet hade. På ett ställe bestod enda födan af mjölk, uppblandad med halmmjöl, men denna föda stod det enhvar öppet att begagna, som begärde mat, och då de resande uttryckte sin förundran öfver att man så rikligt delade den otillräcliga födan med de betlande, fann man frågan besynnerlig och det tvärtom alldeles naturligt, att man gaf med sig, så långt det räckte. Från Ikalis rapporterar provincialläkaren d:r Lybeck bland annat: In summa hafva inom Ikalis distrikt under November månad minst 900 persener varit i tyfus insjuknade, utaf hvilka 139 aflidit, oeh har sålunda dödligheten varit obetydligt mindre än under Oktober månad. Nöden inom detta distrikt begynner blifva alldeles sasaväckande och alla menskliga känslor hos befolkningen utplånas mer och mer, ty utan en tår i ögat, utan en suck från hjertat kan den ena menniskan se sin medmenniska dö framför sina fötter, tänkande dervid endast ,,att snart blir min lott likadan. — Flere personer hafva under dagarne före jul tunnit sin graf i drifvorna, emedan de icke orkat framsläpa sina utsvultna kroppar emellan de glest sådda byarna, der de numera knappast kunna få tak öfver hufvudet, än mindre en matbit. — Under sednaste vecka hemtades fyra lik, utan kista samt höljde endast i några trasor till Ikalis församlings klockstapel, der de sedan lemnades nästan vind för våg, utan någon anmälan till presterskapet; deribland ditsläpades en mor, bredvid hvilkens nästan nakna, stela kropp hennes små efterlefvande, af svält halfdöda barn sutto. — Då jag som läkare kommit till den fattiges boning, för att erbjuda läkemedel åt en sjuk fader eller moder, som ligga uti tyfus, är deras första bön: , skaffa en mjölktår, en brödbit åt våra utsvultna barn och låt oss sjelfva dö, ty om vi ock tillfriskna från denna sjukdom, måste vii alla fall efter några veckor svälta ihjäl, något som är bra hjertslitande att höra. — Olantligt många af de tyfussjuka hafva, tvungne att under konvalescensen förtära bröd som ofta nog icke innehåller en doft mjöl, dukat under i vattsot och andra åkommor, hvarifrån de skulle kunna blifva befriade i händelse dem kunde gifvas, helst någon vecka efter sjukdomen, duglig föda.