Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1868, sida 2

Å Emellertid blef kurfurstinnan förlustig prinsessans sällskap, som blifvit henne en kär vana, och Königsmark likaså. Och likväl måste han fortsätta sin enträgna uppvaktning hos den gamla och underhålla henne med samma nit, som prinsessans närvaro ingifvit honom, med det vanliga konventionella deltagandets låtsade intresse, afhöra de ofta upprepade underrättelserna om alla småtilldragelser vid hofvet under hans bortovaro. Hans roll var icke lätt att utföra, men fruktan att förråda sig tvingade honom till de plågsammaste ansträngningar. Så snart prinsessans tillstånd tillät henne att se någon, kom kurfurstinnan för att med egna ögon öfvertyga sig om hennes befinnande och förklara henne sitt deltagande. Tid efter annan förnyade hon sina besök och föreslog en dag att nästa gång medföra Königsmark. Vid ljudet af detta namn flög en hastig rodnad! öfver prinsessans kinder, en darrning genombätvade hennes varelse, och hon vågade icke svara af fruktan att genom osäkerheten i sin röst väcka kurfurstinnans misstankar. — Skulle hans åsyn misshaga er? — frågade denna. — Jag vet icke . . . jag fruktar . . jag tillstår, att jag känner en viss skygghet vid tanken att träffa någon. — Det måste bekämpas! Ni är ung och kan icke skilja er från verlden. Någon förströelse är er af nöden. Den skall utan tvifvel verka godt och välgörande på er. Königsmark är en älskvärd karl, och hans umgänge lifvande. Tan skall muntra oss, under mina besök hos er. — Då det behagar er! — svarade prinsessan med sakta, undfallande röst. — Mig tillhör det att rätta mig efter eder smak och i allt söka göra de stunder så angenäma som möjligt, hvilka ni täckes godhetsfullt tillbringa hos mig. Detta var ett svar i den ton, som föll kurfurstinnan i smaken och ännu fastare stärkte den välvilja hon för sin lidande sonhustru fattat. (Forts.)