bor Såälunda akta på Udens tecken ocn icke blunda för de första symptomerna at det onda, hvarhelst det visar sig. Man kan olyckligtvis icke påstå, att sådana symptomer saknas. Författaren till den ofvan påpekade skriften: , Huru kan och bör den s. k. usla litteraturen öfverrinnas, hvars åsigter vi visserligen icke i alla enskilda frågor dela, torde dock hafva fullkomligt rätt, då han såsom ett af tidens sorgligaste tecken framhåller, att den svenska teatern börjat prostituera sig medelst pjeser, som skamlöst begabba äktenskapet och dermed undergräfva en af statens starkaste grundvalar: samiljelifvet. Förhållandet är desto betänkligare, då man vet, att det är den kongliga scenen, en med statens penringar underhållen institution, vrsprungligen afsedd för de fosterländska sånggudinnorna och i hvarje fall beräknad på ait befrämja en förädlad smak och en högre lifsuppfattning —att detär denna scen, hvars ledare så att säga afskummat dräggen af det uslaste Frankrikes teaterlitteratur eger, för att räcka den åt hufvudstadens allmänhet. Stycken af den art, att sjelfve parisaren icke vill töra sin hustru eller dotter att se dem, halva uppförts på vår kongliga teater och, i trots af hufvudstadstidningarnes protester, bibehållit sig på scenen, sedan det visat sig, att det fanns en emottaglig jordmån för detta utsäde och att styckena gåfvo fulla hus. Denna sednare omständighet — att vädjandet till den dåliga smaken och till de sinnliga passionerna kan ekonomiskt löna sig — synes teaterdirektionen hafva ansett vara en för henne tillräcklig ursäkt. Det är tid uppå, att denna farliga riktning motarbetas. Hvad den bättre opinionen inom hbufvudstaden, understödd af pressen, icke kunnat uträtta, tillhör det svenska solket genom sina representanter att försöka. Vär i:ksdag är icke blott till för att debattera och besluta rörande landets finanser och ekonomiska törhållanden; det är en lagstiftande församling öfverhufvvd och såsom sådan folkets högsta sedliga institution, en domstol, genom hvilken nationens eget moraliska medvetande har att afkunna sina utslag. Redan hos många väckte det förlidet år stor förvåning, att riksdagen, utan att höja sin stämma i sedlighetens intresse, beviljade anslaget till den kongliga teatern. Detta har emellertid sin förklaring i den brådstörtade hast, hvarmed de intresserade visste att bedrifva sakens afgörande, och det lär icke hafva skett utan att den kongliga teaterdirektionen fick emottaga starka enskilda varningar. Dermed är det dock icke nog. En offentlig skandal bör ock offentligt bestraflas, och det gifves irgen säkerhet mot ett återupprepande af hvad som skett, och föga förhoppning, att den svenska scenens ära skall varaktigt återupprättas, om våra representanter utan vidare omständigheter till en institution, hvars ledare ockrat på sedeslösheten, bevilja eit anslag at de summor, som en tungt beskattad nation vi!l och måste se använda uteslutande för sådane ändamål, som befrämja dess materiella och andliga bästa. Statuerar vår riksdag icke denna gång ett sådant exempel, så har den visat öppen likgiltighet för de högsta ändamål den eger att befrämja, och har tillika vnderlåtit att taga ett steg, som endast kan lända konsten sjelf och dess odlande i statens hägn till båtnad. Då skola allt flera röster höja sig, som fordra ett radikalt afskaffande af delia hägn. En sådan stämma har vr våra odalkäns leder redan låtit förnimma sig, såsom man skall finna af nedanstående motion. Vi önska icke, att denna röst må blifva riksdagens egen opinion; men derhän skall och äfven bör det gå, om icke tillräckliga garantier lemnas för att den kongliga teatern kommer att verka för sedlighet och smak, i stället för deras motsatser. , Sparsamhet är dagens lösen, och bättre, skall man finna, kan sparsamheten icke tillämpas än på en inrättning, som gjort sig till verk yg åt prostitutionen. Den ifrågavarande motionen har följande lydelse: Om indragning af det för Kongl. Theatern anvisade anslag. Sparsamhet är dagens lösen, och säker. firnes ingen ledamot inom denna kammare, åtminstone från landsbygden, som icke af sina kommittenter erhållit de varmaste uppmaningar att med alla till buds stående medel arbeta för sparsamhet med statens tillgångar, på det att skatteförhöjningar må kunna undvikas. Af denna anledning och då sparsamhet kan iakttagas, ej blott derigenom att sådana nya anslag undvikas, som icke äro för statsmaskinens ostörda gång alldeles ovndgängligt nödiga, utan ock derigenom, att sådana anslag indragas, som antingen icke uppfylla det med dem afsedda ändamål, eller som kunna från rigtig synpunkt anses vara alldeles obehöriga, oaktadt de i laga ordning tillkommit på den tid statskassan hade penningar nog och namnet statsbrist var ett nästan obekant erd på svenska riddarhuset, der de fyra ståndens deputerade i förstärkta statsutskottet lottade om återstoden, sedan de nödvändigaste behofven blifvit tillfredsställda, är det som jag vågar framställa förslag om indragning af ett sådant statsanslag, som efter min uppfattning hvarken uppfyller sitt ändamål eller skäligen lär kunna anses behöfligt för statsärendenas vårdande, nemligen anslaget till kongl. theatern. Det må icke begäras, att en f. d. bondeståndsrepresentant från Skåne, hvars innebyggare ju alltid af öfra Sverges folk, isynnerhet af Stockholms innevånare, anses, stå på en lägre bildningsgrad, skall kunna bedöma det stora inflytande på nationens estetiska bildning och sedlighet, en kongl. theater må antagas hafva framför enskildes theatrar. Jag förstår icke detta, men antager att, om theatern hade någon bildande förmåga, så skulle Stockholms theaterpublik ända från Gustaf Tredjes dagar vara så genomträngd af sannt, ädelt och moraliskt konstsinne, att såana pjeser, som under sista riksdagen uppfördes