Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1868, sida 2

— Min furste — återtog hon — tvinga mig icke att på kalla hjelp till mitt försvar! Hvad skall ert folk tänka om si furste, som tillåter sig att misshandla sin gemål? Med hvilke: panna skall ni kunna möta dess stumma anklagelser och tvungn. ärebetygelser? j Utan att längre finna ord för sin vrede fattade han henn vid armen och tilldelade henne ett slag med den knutna han den, så att hon med ett anskri blef sanslös liggande på golf vet. Vid hennes rop störtade v. Molk in, kallande betjenin gen, som kom henne till bjelp, under det fursten med hå nandg likgiltighet för hennes belägenhet lemnade rummet. SJUTTONDE KAPITLET, Förslaget. Efter detta uppträde kunde prinsessan icke på länge lemna sina rum. Hon fann sig derifrån hindrad icke allenast af de ganska otvetydiga märken hon bar efter det yttre våld, hvarför hon varit utsatt, utan äfven af den uppskakade sinnesstämning, som deraf var en följd, och som gjorde henne åsynen af hvarje fremmande vittne till sina lidanden i högsta grad plågsam och förkrossande. Hon kände sig sårad af sjelfva et. medlidande hennes belägenhet ingaf och hyste ingen önskan högre än den att kunna undandraga sig allas blickar. Hon fattade härefter en oöfvervinnelig afsky för sin gemål. Hon fann att, hvarken heder, klokhet elier samvete betydde något för honom; att han med rå slöhet trampade sina pligter, sitt anseende och allt söm utgör furstens och mannens ära under fötterna för att lyda lidelsernas vilda drift. Alla hennes strider mot sitt eget hjerta; alla de offer hon bringat sin äktenskapliga trohet, sin kränkta stolthet, sina rättmätiga anspråk alla hennes bemödanden att genom exempel och undseende återföra den pligtförgätne och genom godhet förmildra hans köld — allt var förspildt som på klippans hårda häll. Hon såg i honom nu ingenting annat än sitt lifs onda demon, upp hofvet till oändliga lidanden och hindret för möjligheten af alt framtida lugn. En tanke, en enda tanke utgick af allt etta.