Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1868, sida 3

att återge lifvet i förädlade drag. Lik. som förf. låter oss i Rom lära känna bildhuggare tillhörande skilda länder och folk, och äfven från sjelfva ultimo Thule, så för han i Disseldorf oss till mötes åtskilliga af Skandinaviens yppersta målare. Det är klart, att vi på grund deraf icke få så synnerligen många bekantskaper att göra, när han för oss till de trenne nordiska konungarikena, och särskilt kan detta sägas om Norge, hvars framstående konstnärer nästan alla uppträdt i Disseldorf. Hvad Danmark angår, så äro de uppgifter förf. lemnar om målarekonstens och bildhuggeriets representanter i detta land visserligen kortfattade, men dock innehållande ganska många upplysningar för den publik, för hvilken de ursprungligen voro beräknade, om ocken och annan konstnär, som bort kunna påräkna större uppmärksamhet, blifvit förbigången eller blott nämnd i förbigående. Då, såsom redan nämnts, den moderna svenska konsten kom er att behandlas i nästa afdelningen af detta häfte, är det med lifligt intresse vi motse detsamma. Af inledningen till den väntade skildringen sluta vi, att förf. både med förkärlek och sakkunskap framställer en konstutveckling, hvars tidigare del var gemensam för hans eget fosterland och vårt, i följd af det band, som förenade dessa. Den brist vi ega på arbeten i detta ämne, bidrager naturligtvis äfven till det nämda intresset, och till den värma, hvarmed vi anbefalla hr Estlanders verk åt allmänhetens uppmärksamhet. Anders Tilkjöb. En jydsk Degns Reiscerindringer. Af A. Rosenkilde. Serskilt Aftryk af ,Illustreret TidendeFemte Udgave. Forlagsbureauet i Kjöbenharn. Thieles Bogtrykkeri. 1867. Den förväntan, som naturligen väckes af den omständigheten, att denna berättelse redan upplefvat fem upplagor, svikes ej. Den är i sanning förträfflig i sitt slag denna den jutländske klockarens naiva skildring af sina framgångar och missöden under sin Köpenhamnsresa, som företogs i den prisvärda afsigten att uppspåra en förlorad dotter. Skildringarne erinra på det hela taget rätt mycket om de uti The Vicar of Wakefield, och troligen har den engelske landtpresten, måhända förf:n omedvetet, utgjort urbilden till hans klockare, om än denne vid sjelfva framställningen fått en dansk prägel. Icke desto mindre innehåller berättelsen mycket originellt och är alltigenom fingslande genom den äkta humor, som ligger på botten af det hela, tilldragelsernas okonstlade utveckling, de många komiska effektscenerna och den id, de gifva läsaren om det köpenhamnska sommarlifvet. Dertill kommer, att de ypperliga illustrationerna äro i hög grad egnade att förhöja det intresse, som boken väcker. Vi kunna derför ej annat än anbefalla den åt den svenske läsaren såsom på en gång den mest muntrande och menlösa af de litterära produkter, som i dessa dagar täfla om hans uppmärksamhet. Å. — ——