Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1868, sida 3

lattarens kompetens att UtIiOTå Siv svara uppgiit. Det är ej blott den moderna konstens utveckling inom vår verldsdels begge stora vestliga kulturstater, som förf. framställt så, att den skarpsinnige och fördomsfrie kännarens och den fint och mångsidigt bildade estetikerns säkra uppfattning af konstnärernas olika riktningar och särskilta skapelser öfverallt framträder. Han har äfven med lika omfattande kännedom och kritiskt mästerskap framhållit konstutvecklingen inom de tyska staterna och våra brödrariken Danmark och Norge, likasom de ifrågavarande konsternas barndom i Sverge, för att i häftets sednare afdelning skildra de märkliga framsteg de gjort hos oss under det innevarande århundradet. Efter att ha visat de grundorsaker, hvarpå Frankrikes temligen allmänt erkända hegemoni inom konstens verld stödjer sig, och skildrat den moderna franska skulpturens karakter, samt bedömt ganska rättvist, som vi tro, det andra kejsardömets bedrifter på det arkitektoniska området och dess lyckade försök i konsten att , måla med husmassor, att ,,anordna staden efter dekorativa principer, förflyttar förf. läsaren in i den ,, plastiska atmosferen i Rom. Han framhåller, huru i den eviga staden ej blott de stora konstsamlingarna, utan äfven både naturen och minnena voro särdeles egnade att utveckla bildhuggarens sinne. ,De stora formerna hos naturen — — — och sjelfva den solfyllda, genomskinliga luften, som framvisar tingen i så tydliga konturer, äro, säger han, ,för skulptören en ledning, huru han bör uppfatta, i det de på samma gång i själens höga stämning ingjuta en stilla glädje. Och denna stämning kan ju ej annat än förhöjas af den ,, minvesrika stillheten på forum, på palatinus, ceelius och esquilinus, der äfven den tanklösaste tystnar under inflytandet af det andaktsfulla lugnet, der de små tankarna maka åt sig för så stora bilder och hågkomster. När dertill kommer, att Rom hvimlar af förträfsliga modeller för bildhuggaren, är det temligen naturligt, att de sju kullarnas stad dragit de yppersta konstnärerna på detta område till sig, och att de endast ogerna och undantagsvis under sin kraftfullaste ålder, för längre tid återvände till sina fosterbygder. Då de i Rom således bildade ett slags permanent koloni, har förf. ansett sig böra i sin skildring af den moderna skulpturens utveckling, ställa sig på kosmopolitismens ståndpunkt, och framställa bildhuggarna, icke nationsvis, utan efter tiden för deras uppträdande — naturligtvis med undantag af de redan omnämda franska skulptörerna, som arbetade i sitt hemland. Den förste af denna brokiga skara, som möter oss på hans teckning, är vår landsman Sergel, om hvilken förf. säger, att han var den förste, som formade såsom Winkelman ville, men att han måste uppoffra sina lysande utsigter såsom den nya konstutvecklingens sjeliskrifne ledare, då han tvangs af Gustaf III att resa hem 1779. Ihans ställe uppträdde Canova såsom konung inom der. romerska skulpturens verld, och genom honom blef en helt annan riktning berrskande än den, som den genialiske svensken skulle gjort gällande, om det förunnats honom att qvarstanna i Rom. Skiljaktigheten framträdde klart vid de begge konstnärernas behandling af ett gemensamt ämne, nemligen fabeln om Amor och Psyche. Förf. säger med afseende härpå, att , Sergels former äro ädla och naturfulla, men att Canovas uttrycker ingenting annat än en ömt smäktande kärlekslust, ty denne hade från antiken tagit hvad der fanns vekt och graciöst och äfven sinnligt retande. Till långt renare och konseqventaro uppfattning af antiken och skapande i dess anda än Canova, kom den förnämste af alla, den moderna skulpturens heroer, den berömde dansken Thorvaldsen, och hans mäktiga genius kom, tack vare gynnsammare yttre förhållanden, till en längt fullständigare utveckling än Sergels. I karakteriseringen af Thorvaldsens konstnärsnatur, riktning och hela verksamhet, har förf. inlagt stor förtjenst, och det uppmärksamma genomläsandet deraf bör kunna bli ett ganska godt förstudium för dem, som ämna göra närmare bekantskap med den store bildhuggarens verk, i hvilka den outtömligaste fantasi och den beundransvärdaste sinnrikhet utgöra kanske de mest i ögon fallande, men icke de vigtigaste karaktersdragen. För konstens koryfter, I glömmer fört. icke dess adepter, och jemte Thorvaldsen och Canova, framhäller han med samvetsgrann uppmärksamhet de öfriga bildhuggare, som i Rom förvärfvade sig ett namn af någon större betydenhet. Derefter öfvergår han till skildringen af den tyska konstutvecklingen och uppkomsten af de skolor, som framträdde efterhand i Stuttgart, Berlin, Mänchen och Disseldorf. Lika lärorikt som intressant är hvad han meddelar om den Carstenska renaissancen, om Isidorobröderna, vanligen benämda nazarener, om konung Ludvigs af Bäjern försök att spela Pericles i Minchen och de af honom gynnade konstnärernas riktning och verksamhet, samt den svårighet, som det lilla och prosaiska konungariket Bäjern hade ett uppbära, den I värdighet det så plötsligt erhållit såsom konstens förlofvade land, om konsten i Disseldorf, som föranleddes till en verksamhet af anspråkslösare och mera demoäkratisk art, redan derföre att den understöddes i ekonomiskt hänseende, icke utat