Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1867, sida 2

48891 2 III )GpCsSA Val. Litteratur. Taslor ur Göteborgslifvet af Sylvia. I. Med förord af Aug Blanche. Stockholm, Oscar L. Lamms förlag. 1867. För några decennier tillbaka voro de allraflesta romanförtattare och novellister ännu förklarade idealister. Deras unga flickor voro idealiskt sköna och idealiskt förträffliga englar utan vingar, de unga männen — n.b. de, som uppträdde såsom berättelsernas hjeltar, voro äfven försedda med alla tänkbara yttre och inre fullkomligheter, och händelsernas gång var så underlig och invecklad, att den väl kunde låta tänka sig af någon fantasirik menniska under ögonblick, då en viss ,,uppskrufning af själsförmögenheterna inträffat, då det författande subjektet befann sig i ett visst berusningstillstånd, men dock svårligen kunde ega rum på den prosaiska planet, hvarpå vi bo och bygga. Att en och annan kolsvart karakter, en personlighet af oblandadt diabolisk natur befann sig bland de skildrade, var endast helt naturligt. Den kom hjelteparets öfversvinneliga förträfflighet desto mera att framträda, och dess nedriga intriger och nidingsdåd bidrogo i betydlig mån till att göra romanen eller novellen fängslande för lisare och läsarinnor. Ett omslag har inträffat i denna branche af skönlitteraturen. En realism har börjat göra sig gällande, som hotar att drifva all den idealism, som ännu står åter, på porten. Man målar efter naturen så godt man kan -om man stundom icke lyckas träffa originalet så väl, att det känns igen, så är felet förmågans och icke viljans. Man presterar taflor ur lifvet — d. v. s. ur Pariserlifvet, Londonerlifvet, Stockholmslifvet — ja äfven nu Göteborgslifvet. Sådana ligga just nu framför oss, och åtskilliga skäl finnas för deras anbefallande åt våra läsares och läsarinnors uppmärksamhet. Sylvia är obestridligen en rätt talangfull novellist. Den, som betviflar hennes begåfning i detta hänseende, bör läsa dessa ,taflor, och han skall sannolikt instämma i vårt yttrande. De vittna om en observationsförmåga, som är lika skarp som fin, en i sanning mindre vanlig menniskokännedom förenad med frisk humor, en ledig och på samma gång koncis stil, en viss skicklighet i att slå hufvudet på spiken, som uppenbarar sig i hennes enklaste yttranden. De skizzer, hon offentliggjort i denna bok, äro alla liksom kalkerade på verkligheten, så trogna äro de. Den, som betraktar dem från en rent estetisk synpunkt, skall kanske ha åtskilligt att anmärka mot den i sjelfva verket nog långt drifna realismen, skall hos dem sakna den lyftning, den poesi, han kräfver af ett konstverk, och vi kunna ej neka, att han har rätt. Men sådana de äro föredraga vi dem vida framför dessa romaner och noveller, hvilkas författare eller författarinnor ej egt till sin disposition den äkta poesiens sällsynta skatt och derför pråla med frasmakeriets falska grannlåtskram af egen fabrik eller lånta prydnader af författare, hvilkas alster betraktas såsom commune bonum af dem, som ega mindre förmåga än vilja att utmärka sig. Sylvia är enkel och kraftfull i sina skildringar och återger, såsom vi ofvan antydt, med beundransvärd trohet och äskädlighet sina iakttagelser. , Förstadslifvets mörka sidor visar hon oss bjert, hennes framställning af löjligheter och svagheter, som förefinnas hos 5småfolket, bringar läsaren att småle — så framt han ej är nog menniskovän att bedröfvas deraf. Dock äfven här och der se vi ljusare sidor framhållna, men måhävda ej med samma talang. Kanske är det derför som ,,Citron-Karin, hvilken är den första nprxellen i samlingen, pj slår så mycket an som de öfriga. Oss förekommer den något matt och derjemte starkt eringande om skizser ar blånghe och dennes imitatör, Richard Gustafsson.