Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1867, sida 2

Ö0 47 (119. ANG J10161 äro liksom ryckta ur verkligheten. Synnerligen få vi komplimentera förf. för tecknandet af den ordentliga, egenrättfärdiga och obarmhertiga madam Lamberg. Mor och dotter är en liten täck skizz, men vi tro oss ha läst något mycket liknande i mer än en bok. Fru Stribbert och hennes vänner är en liten nätt historia, hrars genomläsande ej skulle skada en och annan egennyttig spekulant på gamla kapitalisters välvilja. Sven Petter är en liten berättelse, hvari kärleken framträder förädlande, och har således en vacker idt till grund, men man har litet svårt att förstå, hvarför Sven Petter just skulle fästa sig vid den, som visade sig så litet älskvärd mot honom. Deltagande vänner är en mycket rolig historia, och de begge sqvallersystrarna äro förträffligt återgifna. Det torde dock med skäl kunna anmärkas, att det är orimligt af förf. att låta fru Ducard så snart tro deras anklagelse mot hennes egen man, då intet förnuftigt skäl bestyrkto den, och ännu orimligare är det, att hon låter henne öfvergifva denne så högt älskade make, som hon valt i trots af sina foräldrars vilja, endast med anledning af de tvenne fruarnas narraktiga och obestyrkta täbordsprat. Ej heller kan man inse huru de begge sqvallrande damerna kunna uppskrämmas at sina resp. mäns löjliga hotelse att skiljas från dem, derför att de genom ett ovisligt och orättfärdigt bruk af sina tungor ställt till missförståndet mellan hr och fru Ducard samt den sednares rymning. I vårt land skiljas ej , makar från hvarandra af sådana anledningar, och den hotelse, som Sylvia lägger i munnen på hrr Lennander och Thunell, hade bättre anstätt en turkisk pascha än en borgare i den goda staden Göteborg. Dagsländor. Poetiska utkast och noveller af Mattis, Stockholm. Albert Bonnier. 1867. I denna lilla bok uppträder en ung författarinna, enligt hvad alla tecken antyda, för första gången för allmänheten. Artigheten fordrar ett välkomnande, och vi skola ej undanhålla henne vårt, men vi kunna, , vår pligt likmätigt, ej underlåta att beledsaga det med några goda råd, särdeles som debutanten tycks behöfva sådana mycket väl. Hon eger neml. åtskilliga af de egenskaper, som man önskar finna hos en novellist, men saknar, så vidt vi förstå, totalt en af de vigtigaste, neml. sjelfkritik. IIon förstår ej att utgallra det af hennes prestationer, som är odugligt; hon serverar allmänheten med samma friska mod barocka pekoralier och rätt nätta skildringar i bunden och obunden stil, som tyckas röja icke obetydlig talang. Stackars Mattis! Har du ingen vän med omdöme, som du hyser förtroende till? Hade du det haft, kunde du ju visat honom dina ,,Dagsländor, innan de kommo i förläggarens händer. Han skulle då helt visst dömt till döden den af dessa, som du titulerat ,,De fyra årstiderna, och han skulle ur dina öfriga försök utmönstrat en hel del ord och fraser, som dels äro bombastiska och orimliga, dels osmakliga och fadda samt vittnande om bristande menniskokännedom och eftertanka. Detta skulle varit både i ditt och allmänhetens intresse, ty dina , Dagsländor kunde då blifvit en liten läsvärd bok och hade kommit att intaga en ganska hedrande plats inom jullitteraturen. Som nu är, fruktar jag, trots de komplimanger de erhållit här och der, att det är bäst för både dem och dig, att de snart få dela sina namnsystrars öde. Tviflar du på rättvisan af vårt omdöme? Sätt dig då och läs allvarligt och eftertänksamt igenom ,,De fyra ärstiderna, och säg om du bland de högtrafvande fraser i obunden stil, som detta stycke innehåller, träffar många, hvari finnes sundt förnuft. Vi ha åtminstone svårt nog att leta upp en enda sådan. Ty vi äro nog prosaiska att ej förstå hvad som menas, när du säger, att den nymognade jorden skälfver af jungfrulig oskuld, att fägringen böljar i ethervågor öfver den unga skapelsen, att verldsalltet dallrar vid det oändligas blick, att styrkan är ljusets sj kärna, att när hafvets klara ytor återspegla vemodigt himlen, musslan i djupet höjer sig på vägens rygg (en ny upptäckt för naturforskaren!), skimrar i rymdens strälglans och sjunker bländad ned och föder smärtans och ljusets rena dotter — perlan. Dessa törgyllda galenskaper ha länats ur det ifrägavarande styckets första sida, och den, som gör sig besväret att läsa igenom det, skall kunna göra en rik skörd af dylikt förnuftsvidrigt klingklang. Man känner sig först frestad att antaga, det författarinnan velat parodiera vissa svulstiga lyrici, men en närmare bekantskap med henne beröfvar!) denna förmodan all sannolikhet. ft Att åtskilligt läsvärdt finnes i boken, ha vi redan nämnt, och vi tillägga, att!s förf. utmärker sig genom ovanligt ledig stil, god, ehuru icke alltid vaken iakttagelsetörmåga och vissa ganska trefliga,r .raptus af qvickhet. Just den omogen-m het, som så starkt framträder, ger hopp, k att hon kan utveckla sig till någonting u rätt aktningsvärdt på det litterära gebitet, e om också icke till något stort. Men i detta fall måste Mattis erinra sig, att den sa tomma kling-klang-poesiens gyllene tid är så f. mm B3333 —