Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1867, sida 2

sjelf. — För mig till henne, sade han derefter till gossen. Han uppsköt sitt besök hos fru Mahler och följde gossen till den närliggande skogen. Under vägen berättade Bernhard, att han vid återkomsten från Hofgeismar hade sett en vagn med en ung skön dam stanna bland träden. Hon hade talat med kusken, men då hon varseblifvit Bernhard, hade hon vinkat honom till sig, och sedan hon fått veta, att han tjenade på Ovelgönne, hade hon skickat honom till domherrn, med den uttryckliga tillsägelsen att endast för honom nämna att hon fanns i närheten samt med anhållan att han ville komma ensam. Hon hade dessutom gifvit honom en thaler i drickspenningar. — Gisbertina! Ingen annan än hon, tänkte domherrn. Om jag skulle ta Gisbert med mig! Men han fortsatte sin väg. — Nej, det kunde förderfva allt. Han inträdde i skogen, såg vagnen och igenkände Gisbertina. Han lät gossen stanna efter, och Gisbertina hade äfven låtit sin kusk aflägsna sig. äonherrn och Gisbertina voro således ensamma. — God dag, onkel Florens. — God dag, Gisbertina. — Onkel Florens, jag har något vigtigt att meddela dig; Gisbert hotas af en fara. — Ja, ja, af dig. — Käre onkel, vill du dröja med dina anmärkningar och höra mig. — Berätta! — Onkel Florens, staten är i tara.