Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1867, sida 3

— Onkel Florens, du yttrade ett ord... — Ja, vän Gisbert, men som ej passar in på den stackars Mahlberg. Honom räddar ingenting mera, men hvad är det? — En den aldra täckaste flicka. — Ja, det är fästmön, ser jag! — Hvilken fästmö, onkel? Domherrn svarade ej. En särdeles täck flicka hade vikit åt sidan på vägen för att låta vagnen passera, och dervid hade domherrn känt igen henne. — Håll, kusk! ropade han. — Uvarthän, mamsell Henriette? fortfor han till flickan. Äfven hon kände igen honom och svarade nigande: — Till Ovelgönne, ers nåd. — Ah, då kan ni åka med oss. Gisbert, stig ned och hielp mamsell upp i vagnen. Den unge friherren måste stiga ur. — Var så god, sade han något sötsurt till den unga flickan, hvilken, ehuru täck, likväl endast tycktes vara en kammarjungfru eller en skänkflicka. Och han var westfalisk friherre. Men hans onkel hade befallt. Skänkjungfrun hade blifvit purpurröd. vv passar ej för mig, sade denna rodnad. — Inga omständigheter! utbrast domherrn. Eller skall jag sjelf stiga ur och hjelpa er upp? Nu tvekade hon ej längre. — Och här vid min sida, fortfor domherrn; du, Gisbert, sätter dig på framsätet. (Forts.)