Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1867, sida 2

blod. Förbandet måtte hafva lossnat, kanske var det ännu värre. Horst förskräcktes. Han lyssnade ett ögonblick om han ej skulle höra läkaren komma. Men ban hörde ej något. Då fattade han hastigt sitt beslut. Utan skyndsam hjelp kunde, måste den sårade förblöda. Han gick ut i det yttre rummet, der Gretchen hvilade på soffan. — Gå in till den sjuke, Gretchen. Jag skall hemta läkaren, och om fem minuter är jag tillbaka. Flickan förskräcktes äfven. — Hvad är det, herr Horst? — Jag hoppas att det ej är något. Laga blott att han ej rör sig det minst. Han skyndade bort. Gretchen gick in till den sjuke, hvilken åter sof lugnare. Hon satte sig bredvid hans säng och öfvorvakade med ångestfullt ansigte hans sömn. Dörren till det yttre rummet öppnades nu, och der hördes steg. — Är herr Horst redan tillbaka? tänkte Gretchen. Men det var ej en mans steg. — Min mor! Hon vill se hur det står till här. Men det var icke heller hennes moder. Den tillskjutna dörren till sjukrummet öppnades, och en svart mask blickade in i rummet. Då hon endast varseblef flickan hos den sjuke, inträdde hon. Hade den svarta masken under hela aftonen lyssnat och spionerat vid sitt fönster, till dess baronens sista följeslagare hade aflägsnat sig?