Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1867, sida 2

UTRIKES. ITALIEN. Det har omtalats, att Menabrea skull aflåtit en ny cirkulärskrifvelse till de italienska ambassadörerna i utlandet, son skulle vara ännu bestämdare i sina fordringar, än depechen af den 5 dennes I denna skrifvelse skulle nödvändigheter af franska truppernas utrymmande af Kyrkostaten vara särskildt betonad. Detta omslag i Italiens hållning skulle vara förorsakadt deraf, att de franska trupperna si Kyrkostaten, trots kejsar Napoleons förssäkringar, synas förbereda sig att ännu Jen längre tid qvarstanna der. I en korsrespondens från Rom till , Journal des debats meddelas, att de franska generaserna synas på allvar ämna slå sig ned i sde palatser, som blifvit ställda till deras förfogande, under det öfverstarne och de andra högre officerarne fått sig bostäder anvisade på kommunens bekostnad, samt latt äfven de lägre officerarne nu fått inqvarteringspenningar, hvilket de i början vägrade mottaga. Som ett annat bevis för sannolikheten af ockupationens fortfarande anföres, att befästningsarbetena vid Roms portar pådrifvas med stor ifver, samt att franska trupper af alla vapenslag blifvit fördelade öfver påfvestatens alla 6 provinser. I en berättelse från Florens till den österrikiska , Neue freie Presse bekräftas, att sinnesstämningen i Italien, med afseende på konferensförslaget, slagit helt och hållet om, samt att t. o. m. de officiösa organerna börjat göra front mot denna plan. Menabreas ministör söker nu — med anledning af, att parlamentet snart sammanträder — att vinna den allmänna meningen för sig genom en försonligare hållning mot aktionspartiet. Så har regeringen anvisat 50, 000 fr. till understöd åt de sårade garibaldinerna. Äsven Garibaldis fångenskap säges vara mildrad. Man lärer hafva tillåtit hans söner och flera vänner att besöka honom. Det tillägges, att regeringen äfven vill afstå från rättegången mot generalen. En tidning i Turin, som var officiös organ för ministeren Ratdest, har offentliggjort en utförlig berättelse öfver denna ministers ställning till den garibaldiska rörelsen. ,,Ratazzi — heter det — var bestämd för att upprätthålla Septembertraktaten, hvad än följden skulle blifva, och han hade i detta afseende gifvit de strängaste befallningar både till officerarne och de civila embetsmännen. IIan fick emellertid ständigt nya bevis på, att uppgiften var omöjlig; alla klasser af befolkningen höllo med garibaldinerna, som finge uppehålla sig hos godsegarne och vid första gynnsamma tillfälle på okända vägar fördes öfver gränsen. Rörelsen tilltog dagligen, och Ratazzi beslöt sig då plötsligt för att ombyta politik. Han ville nu låta de italienska trupperna besätta Kyrkostaten, och alla åtgärder voro vidtagna, då i sista stund både Viktor Emanuels ock Napoleon III:s samtycke, hvarpå han dittills säkert ansett sig lanra räkna, svek. Som orsak härtill uppgifves en sammansvärjning, hvars medlemmar samlades hos nuvarande finansministern, grefve Combray-Digny. Bland dem, som samlades der, nämnas specielt Menabrea och den nuvarande krigsministern, grefve Revel, och genom deras inflytande utverkades, att Viktor Emanuel gaf trupperna kontraorder, hvilket hade till följd, att Ratazzi inlemnade sin afskedsansökan. De 5. k. sammansvurne stodo äfven i förbindelse med chevalier Nigra, och med hans hjelp lyckades det att förmå Napoleon III ut göra hela sitt inflytande gällande hos konungen, allt i deras intresse. Hela lenna berättelse låter temligen otrolig,