Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1867, sida 2

. Hon måste ha rättighet dertill, tänkte hon för sig sjelf. — Men hvem kan hor å vara? Gisbertina lutade sig öfver den sårade hon ville med sina läppar vidröra hans panna, men vågade det ej. Han sof lugnt och hade ej uppfattat hvad som tilldragit sig. Gisbertina såg hans lugna sömn. Då föll henne något in; hon såg sig om efter flickan, ty hon hade något att säga henne. — Jag skall vaka i natt hos den sjuka. Vill vi vara god och gå hem till mig och säga det till min jungfru. Ilon vet ej hvar jag är. Hon talade ej stolt, som på morgonen ; hon var vänlig emot flickan, ty hennes orfarna blick hade redan genomskådat barnets känsliga, men dock oskv!dsfulla hjerta. Gretchen lydde. Gisbertina betraktade åter den sjuke, som ännu sof lugnt. Men han låg der så blek och matt; man såg huru blodsförlusten hade medtagit alla hans krafter; men det lugnade henne något, att hon hörde hans jemna andetag. Huru annorlunda var hans utseende då hon hade sett honom sista gången. Huru frisk och blomstrande hade han då icke varit! Och hvarför var han nu så annorlunda? Hvad hade förmått denne man, som hunnit förbi studentåren och studentduelerna, att åter kasta sig i detta lif? Gisbertina stirrade på den sjuke under smärtsamma tankar. Sålunda hörde hon knappt under sin ljupa smärta hburu någon kom uppför rappan och inträdde i det yttre rmmet.