Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1867, sida 3

101UL1B4 Ä—— — Rättegångsoch Polissaker. Rådhusrätten. En vättegång af ganska märklig beskaffenhet är anhängiggjord inför härvarande rädhusrätts andra afdelning, rörande ersättningsskyldighet för ett rekommenderadt bref, som på försalskadt qvitto utlemnats från postkontoret härstädes. I Oktober månad förlidet år blef nemligen en artillerist, E. Ljungberg, som fått biträda sin fader, f. d. sergeanten C. Ljungberg, i dennes åliggande att uttaga och kringbära regementets post, häktad på grund af att han undanhållit och förstört en mängd -bref, af hvilka några innehållit enningar. Bland dessa fanns ett rekommenderadt, hvilket tillhörde fröken L. Schander, och som skulle medfölja en at officerarnes post. Detta bref hade L. äfven fått uttaga, mot aflemnande af den qvitterade avisen, hvarå dock fröken Schanders namn blifvit förfalskadt af honom. Som Ljungberg flera gånger förut lemnat sådane qvitterade aviser på bref till fröken S., utan att anmärkningar blifvit gjorda, misstänktes icke heller denna gång något bedrägeri. Vid förhören i detta mål erkände Ljungberg brottet samt blef till följd deraf dömd till fängelsestraff och att ersätta de förskingrade penningarne. Som fröken Schander likväl ansåg att tjenstemännen vid postkontoret handlat oriktigt genom att utlemna brefvet, yrkade hon istället att af postkassan utfå ersättning för brefvets innehåll, 25 rdr, och då postdirektören Ameen vägrade att utbetala summan förr än han af vederbörlig domstol blef ålagd dertill, ingick hon till kongl. generalpoststyrelsen med framställning derom. TI de skrifvelser, som i anledning häraf infordrades från postdirektören Amfeen, anförde han bland annat, att han bestridt den fordrade ersättningen, ,,enär det för postkontoret, eller tjenstemännen dervid, vore snart sagdt omöjligt att skydda sig mot bedrägerier under sådana förhållanden och af personer, dem man har ingen anledning misstänka icke vara i rätter ärende stadde, semt att han protesterade mot skyldighet till ersättning, förrän sådan, eiter det bre.vets innehåll blifvit styrkt, blifvit honom af vederbörlig myndighet ålagd, , helst, oberoende af ett större eller mindre belopp, här föreligger en, minst saxdt tvetydig, principfråga. Med denna sammanhänger ganska nära äfven den fråga, hvarom jag med anledning häraf vågar utbedja mig kongl. generalpoststyrelsens närmare bestämmande i allmänhet, nemligen, der ersättnings-och annan skyldighet kan ifrågakomma för u lemning af rekommenderade bref till obehörig person, hvem denna egentligen bör drabba å kontor, der biträdande ordinarie tjenstemän finnas, åt hvilka befattningen mad brefs utlemnande, såväl som så många andra tjenstgöringen tillhörande detaljer, måste öfverlemnas. Hr Am6en upplyser slutligen om de omständigheter, hvilka föranledt brervets utlemnande, såsom att Ljungberg varit behjelplig fadren, hvilket förhållande, om ock ej oificielt tillkännagifvet, dock icke kunnat ske utan regementsbefälets vetskap och medgifvande; att då Ljungberg förut uttagit bref till fröken Schander, inga anmärkningar skett, m. m. Sedan generalpoststy-elsen den 15 Okt. detta år gjort förfrågan om den tjensteman, som utlemnat brefvet, vore villig i godo ersätta summan, svarade hr Amåen härpå, att det omöjligen kunde bestämmas hrilken som utlemnat detsamma och att, ,om detta ock kunde utrönas, ingen vilie ersätta beloppet, tilläggande hr A. slutligen, att någon absolut möjlighet för tjenstemännen att under alla förhållanden skydda sig mot bedrägerier, torde lika litet finnas som föreskrifterna i 1849 års förordning för alla fall lemna ovilkorlig bevisning, att det verkligen är rätter egare, som utqvitterat ett bref. Generalpoststyrelsen lemnade härefter handlingarne till ombudsmannen hr J. R. Öfverström, hvilken till följd häraf ingaf en stämningsansökan till rådhusrätten, hvaraf slutet lyder sålunda: Brefvets utlemnande från postkontoret har, såsom redan omförmälts. egt rum mot endast ett i adressatens på postkontoret okända namnteckning, på den om brefvets ankomst utfärdade avisen, skrifvet qvitto. Utan förnärmande af stadgarne i 13:de 5 af k. förordningen den 16 November 1849, och enär brefaviser, lika med orekommenderade försändelser, utlemnas till hvem som helst på efterfrågan, kunde den omförmälda handlingen eller qvittenset icke för posttjensteman i Göteborgs postkontor lagligen ega annan egenskap eller betraktas ur annan synpunkt, än såsom fullmakt till brefvets uttagande. Men vid godkännande af deana fullmakt har vederbörande tjensteman vid postkontoret förbisett flere af de i åberopade 8 gifna stadganden, ithy att han, i enlighet dermed, icke fått göra något afseende derå, att det anmälda ombudet varit en känd persou, utan bordt fordra den stadgade verificeringen af rätte brefegarens namnteckning innan brefvet utlemnats. Endast i den mån posttjensteman sådant iakttager, kan han således anses vara utan fel eller skuld, om fullmaktshandlingen sedermera befinnes falsk och brefvet icke kommer rätta egaren tillhanda. Ersättning till postkassan för henne nu till skyndad förlust måste derföre i första hand ålig ga Göteborgs postkontors afdelning för ank. po ster. Men då postdirektören vid afd. G. Amien på min förfrågan, förklarat sig icke kunna upp gifva, hvilken tjensteman vid afdelningen verk I ställt den oriktiga brefutdelningen, vid hvilket för hällande måste falla afdelningens chef till las sden lösliga tjenstgöringsordning, som följes vid af I delningen, derigenom att inga sådana antecknin gar öfver utlemning af rek. bref der synas blify Fförda, som efteråt kunde visa hvilken tjenstemaf svid afdelningen utlemnat ett visst rekommenderad bref, af omständigheterna vid hvilken åtgärd post I verkets i allmänhet och postkontorets serskild ansvarighet är så mycket beroende; hvartill kom mer att afdelningens chef vid nu antydda förhål ljange icke lärer kunna öfvervaka handhafvande