Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1867, sida 3

äfvenledes med dem närbeslägtade folk, Dere välstånd, ja deras nödtorftiga bergning beror ä ven till stor del derpå, ett de stå i ett vänlig förhållande till denmakt, som herrskar öfver haj ven. Slutligen äro dessa sednare folk varmt tillgifn de fria samhällsförfattningar, som de sedan ur minnes tid med blott korta afbrott egt och sor de på sednare tider ytterligare tullkomnat. Dera seder och lydnad inför lagen göra dem skicklig ett njuta af en långt utsträckt kommunalinrätt ning, de uppskatta och lefva lyckliga under e alltmera utvecklad sjelfstyrelse. — Frankrike der emo: synes ej kunna ega bestånd förutan en star! centralisatien af all makt, vare sig att denn; makt ikläder sig monarkiska eller republikansk: former, och har åtminstone ej hittills visat sis kunna med nödg måtta och sans uppbära en re presentativ samhällsordning, och fransmännen är nöjda blott de tro sig ega en allmän jemnlikhet Med ett ord, de skandinaviska folkens verkliga sympatier och intressen äro helt och hållet olika med Frankrikes, ett förbund med detta land kar väl draga oss i för oss ganska vådliga förvecklingar, men det förmår ej skänka oss det stöd mot utländskt öfvervåld, som vi i farans stund möjligen kunna behöfva, och är det derföre vår fulla öfvertygelse, att det för båda dessa nationer är bäst och törmånligast, att de väl fortfarande stå i ett vänligt förhällande till hvarandra, men att i och sör deras framtida säkerhet söka sig de allierade, de kunna behölva, på ett mera närbeläget och för hvardera af dem mera lämpligt håll. Derpå hänsyftade nog också den statskloke kejsar Ludvig Napoleons ezna ord, då han efter det sista stora krigets slut förklarade, att de ferdna alliancernas tid var förbi. Om och när Sverge och Norge, och, som vi hoppas, då äfven Danmark anse tiden vara inne att se sig om efter en annan bundssörvandt, måste naturligtvis bero på buru händelserna utveckla sig inom det öfriga Europa. Inväll dess och under tiden ör det en lycka för dem, att denna vår verldsdels samtliga stormakter för närvarande och sannolikt ännu länge äro allt för mycket upptagna af sina inre reformer och sin yttre politik i fråga om sina mäktigare grannar för att kunna egna någon uppmärksamhet åt det i deras ögon mera obetydliga skandinavien. Må vi derföre blott fortfarande söka att bibehålla vår nvvarande vänliga ställning till dem alla, och ytierligare på allt vis befästa densamma genom att i möjligaste mån undvika all inblandning i deras inbördes tvistefråzor, så kunna vi efter all mensklig beräkning hoppas, att få vara i ired. Vi hafva då tid på oss, att i lugn anknyta de nya politiska förbund, hvavvill Europas genom de sednaste tilldragelserna så mycket förändrade ställning och vårt eget väl afvågda intresse kunra föranlsda, och att dessförinnan återställa jomnvigten värt statsverk och ordna vårt försvarsverk i närmaste öfverensstämmelse med den nyaste tidens ordringar!