Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1867, sida 3

Europas mest framstående kulturfolk, lyckligt ocl rikt genom sitt för åkerbruk och handel så vä afpassade läge. en fran-ke författaren afslutar sin artikel mec det å hans sida tvifvelsutan välmenta rådet at städse vara Frankrikes bundsförvandter. Detta är en för vårt lands framtida ställning så djupt ingripande fråga, att den väl förtjenade at särskildt och mera utförligt behandlas. För närvarande anse vi oss dock endast behöfva besvara detsamma med följande mera allmänna betraktelser. Att, på sätt författaren på ett annat ställe uttrycker sig, han, eller räftare Frankrike, deruti varsnar ett mera allmänt intresse, en styrka att draga nytta af, är ej att undra på. Det är tydligt nog, att Frankrike skulle med nöje se, om det i den strid med Tyskland, hvarpå det städse rufvar, för att återeröfra den Rhengräns det en gång egt, men som det genom sin förste kejsares ötrermod förlorat, alltidj kunde påräkna ett säkert stöd i Italien på den ena och i de tre skandinaviska folken å den andra sidan. Derigenom skulle Tyskland alltid nödgas dela sin uppmärksamhet åt flera olika håll, det skulle alltid behölva med tvenne härar öfvervaka sina grannar i Nord och Söder, och skulle det då blifra jemförelsevis lättare för Frankrike att besegra dess återstående hufvudarmeå. . Deremot är det ingalunda afgjordt, att dessa båda Frankrikes allierade skulle nu mera än i fordna dagar draga någon verklig fördel af ett sådant förbund. — Italien behöfver nu framförallt fred, för att kunna nedsätta kostnaden för sin alltför stora krigshär och flotta. Endast derigenom och genom utveckling af sina rika naturliga tillgångar kan det hemta sig öfver den dess nuvarande krafter öfverstigande ansträngning, som det måst underkasta sig för att befria sig trån ett tryckande utländskt ok, och återställa sin ipre enbet. Endast derigenom kan detta land också återvinna den jemnvigt i sin statsbudget, khvarförutan dess sjelfständighet saknar sin nödvändiga I grundval. — Detta allt låter sig ej göra med mindre det kommer på en fullt vänskaplig fot med ssitt mäktiga tyska grannfolk, hvilket åter på sitt håll ej numera begär något bättre än att få ifred och ro utbyta sitt lands alster emotj Italiens rika rodukter. För allt detta skulle ett offensivt förund med Frankrike vara ett oöfverstigligt hinder. Alldeles enahanda förhållande eger rum med de skandinaviska folken och isynnerhet med Sverge. Dess folk är så närbeslägtadt med Nordtysklands, det är så nära förenadt med detsamma senom religionens och likartade SImpathiors band, samt har dessutom alltid stått i en så liflig affärsförbindelse med dess kustländer, att ett aforott häri eller en längyarigare osämja emellan dessa båda folk knappt är tänkbar, men altid skulle blifva ytterst skadlig för dem båda. Hvad verklig fördel skulle väl deremot Nordens trenne folk kunna hafva af ett offoch defensivt förbund med Frankrike? Ehuru mäktigt detta land än är, så förmår det dock ej lemna dem ett fullt tillräckligt söd, om de just till följd af ett dylikt förbund skulle blifva utsatta för ett Frig med Nordtyskland, och ännu mindre, om Ryssland skulle anfalla dem. Dertill erfordrades nemligen, att Frankrikes härar först skulle hafva eröfrat hela det vidsträckta, starkt befolkade och numera väl försvarade landet mellan Rhen och Gstersjön, samt att dess krigsflotta skulle jemte den skandinaviska kunna fullständigt beherrska Östersjön. Det förra lyckades visserligen för en tid för den förste Napoleon, dock endast till följd af flera bidragande omständigheter, hvilkas återinträffande nu ej är tänkbart, eller till följd af franska republikens föregående segrar, Napoleons egen bjeltekraft och ändå större politiska snille, samt det tyska folkets egen inre oenighet och dess önskan att, om också med utländsk hjelp, afskudda sig sina småfurstars och feodalherrars edrägliga ok. Nu åter skulle Frankrike hafva att strida emot ett enigt och snart fullt organiseradt Tyskland, som utan svårighet kan ställa mer än en million väl öfvade soldater i fält och som nu eger rikare financiella tillgångar än någonsin. Det skulle framför allt möta det sorgliga minne, som det förra franska öfverväldet qvarlemnat hos Tysklands folk och som gör, att detta folk skulle resa sig som en man, så snart striden gällde att försvara sig emot den hatade arffienden. Hvad åter Frankrikes krigsflotta beträffar, så är det visserligen en sanning att den för några år sedan jemte den engelska beherrskade Östersjön, och att de tillsammans då gjorde Sverge en stor tjenst genom förstörandet af det hotande Bomarsund. Det torde dock ej behöfvas någon synnerligt skarp siareblick för att kunna förutse, att England skall se sig noga före, innan det ännu en gång ingår på ett dylikt förbund med Frankrike. Det fick då erfara, huru färdigt detta land var att lemna sin bundsförvandt i sticket, så snart det uppnått sitt eget syftemål; det har sedan dess sett, huru dess kejsare, i trots af sin högt uttalade förklaring att Frankrike endast kämpade för en ide, då det ville åt Italien bereda enhet, förstod att tillskansa sig en vigtig del af denna enhet; — det har sett sig nödsakadt att draga sig tillbaka från den gemensamt med Frankrike företagna expeditionen till Mexiko, derföre att detta ville dermed vinna något helt annat än det först öfverenskomna. Slutligen har det sett sig förhindradt att hjelpa Danmark, för att ej derigenom bereda sin förre bundsförvandt tillfälle till nya erölringar, det enda han eftersträfvade. Detta allt gör, att ett sådant förbund ej mera kan upprättas som det dåvarande, och är då Frankrikes flotta ensam ej stark nog att förjaga Tysklands och Rysslands krigsskepp ur Östersjön. Våra kuster skulle då utsättas för bärjningar, utan att vår bundsförvandt kunde förhindra det. Sverges historia visar eckså, att det aldrig haft någon varaktig fördel af sitt fordna förbund med Frankrike. Visserligen sattes det derigenom i stånd att föra det trettioåriga kriget till ett godt slut, men var det deremot just genom detta förbund, som Carl den 11:tes förmyndareregering inlockades i det olyckliga kriget med Brandenburg, och som vårt land sedermera indrogs i fribetstidens och Gustaf den 3:djes allt annat än vinstbringande företag. Slutligen måste svenska folket dyrt betala sina fordna landvinningar, då den sista och käraste bland dem frånrycktes oss just till följd af den förste Napoleons machiavellistiska råd till Rysslands Alexander vid sammanträdet i Tilsit, och var det först genom dess deltagande i det stora kriget emot Frankrike, som Sverge erhöll en ersättning derför genom föreningen med Norge. Äfven Danmark har under långa tider varit Frankrikes trogne bundsförvandt, men derpå förlorade det Norge under dess förste kejsare, och sina tyska provinser under den andre. Endast i förlitande på hans hjelp var det nemligen, som det vågade kasta stridshandsken ät Preussen, men det oaktadt förblef han döf för alla dess böner äfvensom för Englands uppmaningar, och nekade att på något sätt understödja sitt lande gamle bundsförvandt, och detta på den grund, att, som han öpves tillkännagaf, han ej kunde ivleda sitt eget folk som — ww 2 Rv