Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1867, sida 3

Ppländ 0 8 dQ. QA — — Den franska pressen och Sverges politik. (Forts. fr. N:o 272). Afven med fara att räknas till det egoismens parti, som artikelförfattaren så skarpt gisslar, synes det oss derföre under sådana förhållanden vara för de skandinaviska folken klokast och bäst att fortfarande bevara den autonomi, som är dem kär, och att de under tiden åtmöja sig med att i möjligaste måtto aflägsna alla de hinder, som hittills stått i vägen för en närmare anslutning dem emellan. Detta hindrar dock ej, att den stund skall af dem alla helsas välkommen, då ett inbördes försvarsförbund kan afslutas mellan deras regenter, hvarigenom dessa förpligta sig att städse iakttaga en och samma politik i allt som rörer Skendinaviens förhållande till andra länder. Om de derjemte hvar för sig sätta sitt försvarsväsende i bästa möjliga skick, och, liksom Danmark redan gjort, grunda detsamma på en väl genomförd nationalbeväpning, så lika den schweiziska som möjligt, så skela de helt säkert, äfven utan en dynast.k förening, alltid förmå att värna sig emot den öfverrumpling af roflygtna grannar, som samma författare förespeglar oss. Författaren låter vidare de sannt politiska sinnena i Sverge (förmodl. ultraskandinaverna) fråga sig, om icke ett sådant djerft drag, som det Cavour gjorde 1855, då han sände 20, 00 piemontesare till Krim, skulle hafva varit att för svenskarne söredraga framför egoismen och freden, och tillägger, att det i sådant fall hade kunnat hända, att franska regeringen, deri varsnande ett direkt intresse, en styrka att draga nytta af, skulle hafva skridit utom den för dess vänner föga verksamma platoniska vänskapen m. m. Han förbiser dervid den ganska väsentliga omständigheten, att Cavour år 1855 handlade i den närmaste öfverensstämmelse med Europas tvenne mäktigaste stater, England och Frankrike, och att han således för alla händelser kunde påräkna deras stöd, utom det att hans land var så lyckligt beläget, att det ej kunde utsättas för något anfall af den då gemensamma fienden Ryssland. Nu deremot skulle Sverge hafva stått alldeles ensamt, det skulle ej blott hafva saknat detta stöd af de då på det närmaste allierade vestmakterna, utan handlat tvärtemot dessa sina enda bundsförvandters uttalade önskan, på samma gång som det brutit ej blott med det redan då så mäktiga Pereussen och med hela det i striden häftigt intresserade tyska folket, utan äfven med Ryssland, som väl år 1848 med nöje såg konung Oskar uppträda såsom medlare i den då pågående schleswig-holsteinska striden, men nu var afgjordt emot hvarje sådan inblandning. Utan att i någon väsentlig mån kunna dermed hjelpa Danmark, hade Sverges och Norges regering således endast utsatt sig för alla följderna af ett krig emot tvenne ojemnförligt mäktigare stater, utan att dervid hafva att påräkna stödet af någon enda bundsförvandt. Då derjemte ett sådant krig ej med någon slags förkärlek omfattades af det svenska och med bestämd motvilja af det norska folket, så hafva vi allt skäl att vara tacksamma emot de fosterländske män, som förstodo att afböja ett så vådligt företag, äfvensom emot den konung, som lyssnade till deras råd, fastän hans egen böjelse, efter hvad man tror sig veta, manade honom att våga allt för att biträda det hjelpbehöfrande brödrafolket. Detta förtjenar i sanning ej att stämplas som egoism, det var blott en sann statsmannaklokhet. Hvad slutligen den vinst beträffar, som författaren säger att Sverge, Norge och Danmark skulle kunna draga af alla händelser genom att hålla tillsammans, ,som kunna dyka upp i Europa, så eger detta af honom utkastade lockbete för oss en vida mindre dragningskraft, än han som fransman kan tänka sig. Om ej alla, instämma dock helt säkert de aldraflesta svenskar och norrmän i hr Ljungbergs af författaren anförda ord, ehuru dessa endast hafva afseende på Sverge: ,Nöjda med besittningen af ett land, hvars läge och beskaffenhet tyckas vara ett sinnrikt verk af naturen, och öfvertygade att en allt närmare förening mellan de båda folken tillförsäkrar den skandinaviska halfön en fast grundval för sin sjelfständighet, hafva dessa folk egnat sig åt det soeiala framåtskridandets stora värf, utan att likväl derföre glömma anspråken på en nyare tids bjelpmedel till försvaret af hus och hem. — Det var den store franske härföraren Bernadotte, genom folkens fria val kallad till Sverges och Norges troner, som hos oss införde denna fredens visa politik. Följande deruti den kloke statsmannen Oxenstjernas råd, då han tillstyrkte sitt folk att öfvergifva tanken på sina besittningar på andra sidan Östersjön, hvilka blott svårligen kunde i längden bibehållas, och i stället åtnöja sig med det land försynen gifvit det, ansåg han att, sedan Sverge och Norge, tack vare hans kloka åtgärder, blifvit förenade och den skandinaviska halfön derigenom blifvit ett afslutadt helt, de allt framgent borde bevara en sjelfständig neutralitet gentemot utlandet, vända all sin kraft till återförvärfvandet inom egna landamären af de länder och den folkmängd de förlorat, och derigenom inom sig utveckla en allt större förmåga att försvara sitt oberoende. Det är denna under mera än ett halft århundrade följda politik, som skänkt dem den jemna utveckling i moraliskt, industriellt och kommerciellt hänseede, som hr Ljungberg i sin skrift så lyckligt skildrat. En period af ett så långvarit framåtskridande förmådde Sverges fordna eröfringspolitik aldrig skänka dess folk, och är det derföre i alla afseenden bäst att det, liksom Norge, allt framgent håller sig dervid. Hvad åter brödralandet Danmark angår. så äro helt säkert läfven detta lands kloke statsmän numera öfvertygade derom, att de tyska lydländerna aldrig för danska folket medfört någon verklig fördel. I denna delen återstår för detta folk blott den rättmätiga önskan, att se med sig återförenad den af danskar bebodda del af Schleswig, som ännu suckar under tyskt välde; men detta är det fullt berättigadt att ernå genom en fredlig öfverenskommelse med Preussen, sem i detta fall ej kan i längden motsätta sig hvad hela Europas högt uttalade rättskänsla kräfver. Sedan detta mål en gång blifvit vunnet, kan det danska folket skatta sig lyckligt att, om ock emot dess vilja, hafva blifvit befriadt från de för detsamma främmande elementer, hvilka aldrig medfört någon verklig lycka för detsamma. Detta folk är då oförhindradt att allt ärmare ansluta sina båd: 2 er —