Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1867, sida 2

er major Fiastri samt ett starkt detachement arabinierer. 5) Att generalen några minuter erefter steg ur vagnen tillika med oss, som åtöljde honom, samt att Garibaldi, innan den skamiga arresteringen skedde, med hög röst vexlade öljande ord med öfversten: ,,Har ni något lagligt nandat att företaga min arrestering? — Öfverten: Nej, jag har befallning att arrestera er! Garibaldi: ,,Ni måtte icke då veta, att ni beår en olaglig handling. Jag har icke gjort mig kyldig till något attentat mot den italienska staen eller landets lagar. Jag är italiensk deputead, romersk general, utnämnd af en lagligen tillatt regering, samt amerikansk medborgare. Då ag dessutom icke blifvit gripen i någon lagöfrerädelse, kan jag icke arresteras; det är ni och le, som sändt er, som kränka lagarne. Jag förklarar derföre, att jag icke gifver efter utan för våld, samt att ni måste använda detta, em ni vill irestera mig. Under det dessa ord blefvo vexlade, voro vi alla ast beslutna att försvara generalens person äfvenom lag och rätt, till och med om detta skulle ske med våra vapen. Men generalen förklarade, att han icke ville besvara det våld, som utöfvales mot bonom; att han aldrig tillstyrkt någon strid mellan italienska soldater inbördes, samt att let vore hans vilja, att vi skulle afstå från hvarje motstånd med vapen. ,,Ty — tillade han — om jag velat använda vapenmakt, skulle jag användt le soldater, som stodo under mitt befäl, i st. f. att åta dem nedlägga vapen vid gränsen. Vi lydde. kmellertid hade samlat sig en mängd menniskor, och för att förekomma åsynen af något för landet så förödmjukande, telegraserade deputeraden Crispi. vå gånger till ministerpresidenten general Menabrea, för att utverka återkallandet af arresteringsordern, hvarjemte flera gånger försäkrades, att Garibaldi ville återvända till Caprera. På grund häraf anmodade man öfverste Camozzi om ett kort anstånd, för att hinna återfå telegrafsvar från blorens. Under mellantiden påyrkade mängden strängt för öfversten, det han äfven skulle telegrafera till regeringen och meddela Garibaldis beslut samt utbedja sig andra instruktioner, allt under hänvisning till de nya och oförutsedda omständigheterna. Öfversten gaf emellertid härpå ett beämdt nekande svar. Då omsider en timme förgått, utan att svar från Flornns inträffat på Crispis telegram, förklarade öfverste Camozzi, det han måste utföra den honom sifna fallningen. Trots general Garibaldis förnyade fö. laring om, att han var trött, lidande och utmattad af flera dagars ansträngningar, samt att han icke kunde stå ut med en lång resas nya besvärligheter, gaf Camozzi order till arresteringen. Generalen, som vidblefj sin första bestämmelse, blef nu lyftad i vädret af fyra soldater, bortförd från det ställe i väntsalen, der han sutit, samt som en varucolly buren till den vagn, som sted i beredskap. Hans änner iakttogo den högtidligaste tystnad; endast Crispi protesterade å allas vägnar i energiska uttryck mot lagens kränkning och den-skymf, man tillfogade Italiens störste medborgare. Garibaldis familj och tjenare fingo lof att åtfölja honom, men hans måg Conzio var den ende, som blef hos honom. I kupten tog öfverste Camozzi plats närmast generalen; ett stort antal vagnar, före och efter, fylldes med bersaglierer och karabinierer. Hvart Garibaldi föres, veta vi icke; det är icke heller här stället att uttala de känslor, af hvilka vi äro rörda. Alla italienare, som hafva hjerta och heder, skola förstå dessa känslor. Hela denna berättelse stödjer sig på rena sanningen och må vara ett bidrag till historien.