sin egentliga grund i den befrielse, som tillkommit dels fastighetsegarne från vissa dem förut särskildt åliggande besvär, och dels de privilegierade näringarne från bördor, dem de förut ensamme vidkänts. I förra hänseendet hade befrielsen hufvudsakligen inträdt förr än de nuvarande kommunallagarne blefvo gällande; men den hade dock då åtföljts af en särskild beskattning å fastigheterna, bestimd att betäcka icke allenast den utgift, som omedelbart öfvertogs af staden, utan jemväl en andel i den ökadd kostnad, som var en följd af de förbättringar i vissa allmänna anstalter, hvilka anordningen åsyftade att tillvägabringa. Det var således endast kostnaden för dessa förbättringar, hvilken fördelades på fastighetsegarne och de öfrige skattdragande gemensemt; hvaremet nu hela utgiften lärer komma till fördelning på samtlige skattdragande i mån af bevillningen. På dessa sistnämnde fördelas ock nu hela den börda, som förut ålåg näringsidkarne, såsom motsvarighet till åtnjutna särskilda förmåner; och då den särskilda befrielse från fattigskatt, som förut ofta medgafs de mindre bemedlade, icke nu kan dem tillgodokomma, så må det medgifvas, att fördelningen af de direkta afgifterna till staden undergått en plötslig och väsendtlig förändring, som kan gifva anledning till billig klagan, särdeles då det tages i betraktande, att utgifterna betydligen ökats för att fylla tidens fordringar på mera ändamålsenliga inrättningar för säkerheten, sundheten, renligheten, undervisningen och fattigunderhållet med mera. För min del anser jag beslutet om kommunalskatternas fördelning efter bevillningebidragen härröra från ett förbiseende deraf, att emellan den allmänna beskattningen till staten och den till kommunen besinnes en skiljaktighet, som icke kan, lika litet som den bör, undanrödjas, emedan den nar en verklig grund uti det olika förhållande, hvari individen står till staten och till kommunen. Dessutom följer af nämnde beslut en annan olikhet, enär kommunen derigenom blifvit betagen den frihet i lagstittning rörande beskattningen, som staten för sig utan gensägelse besitter. För att icke beträda området för abstrakta undersökningar, må det vara tillåtet antaga, att förbindelserna till familjen erkännas vara vida mera omfattande, än de till staten. För familjens underhåll måste en hvar sträfva till det yttersta; och så länge han förmår åstadkomma det nödiga, har han icke anspråk på andras hjelp; då deremot hvarje lagligen föreskrifven afgift till staten ovilkorligen berättigar till anspråk, att alla andra medborgare skola bidraga i samma mån efter krafter och tillgångar. Med begge dessa olika förbindelser har den till kommunen likhet deri, att den ålägger uppoffringar; men den skiljer sig dock från begge, emedan förpligtelsen icke är obegränsad, såsom den till familjen, och icke eller så inskränkt såsom den till staten. Det förra förstås af sig sjelft, och det sednare grundas derpå, att äfven om statsanstalterna i månget hänseende kunna vara mindre väl ordnade, det personliga obehaget deraf i allmänhet icke är så kännbart, som om förhållanderne inom kommunen äro ogynnsamma vare sig för hemfriden, för renligheten eller för sundheten. Alla dessa och dylika förhållanden inom kommunen ligga en hvar närmare och ingripa under nästan alla omständigheter i det enskilda lifvet. Det är egentligen detta förhållande, som blifvit förbisedt, ehuru det bordt lätt vinna erkännande der, såsom i vårt land, omsorgen för den behöfvande liken blifvit lagd helt och hållet på kommunen. Då man sålunda inom denna anvisat den ene medlemmen för sitt underhåll till den andre, har man ju pålagt den sednare en skyldighet, som eljest tillkommer honom endast i förhållande till sin familj; och sedan man derjemte, såsom vederbör, lemnat inflyttningsrätten fri, men också derigenom gjort utgiften för andras underhåll obegränsad somt alltså jemväl högst olika i de särskilda kommunerna, måste man medgifva, att förbindelsen till kommunen nårmer sig längt; mera den till familjen, än den till staten. Det är H ock från denna synpunkt, som förut sattigskatten med allas bifall utgått efter helt andra grunder än bevillningen, och nog bör det förhälla sig på samma sätt med bidragen till anstalterna för säkerheten, sundheten, renligheten och undervisninen. H E Om således den enskildes förbindelser till kommunen äro vida större än de till staten; så gäller I detta naturligtvis den fattige såväl som den rike. 5 Den förre har icke rätt att beklaga sig om kommunen nödgas fordra af honom 2 dagsverken, då I staten nöjer sig med ett; men om denna furdru. I grundas derpå, att den fattige skall beskattas lika si med den bemedlade, så är den likväl icke under! alla förhållanden rättvis och klok. Den är icke rättvis, så länge den medför för den obemedlade t uppoffringar och ombäranden af helt annan beskaffenhet, än som för den bemedlade kunna ifrä-! gakomma; och den är icke klok, om den lätt kan i nödga den obemedlade att taga det ödesdigra ste-ss get att begära hjelp istället att gifva sådan. Det må vara, att staten icke kan göra afseende på dyt lika omständigheter, men kommunen kan det, om den icke derifrån hindras af lagen; och då rätt-t visa kan ske och klokhet-iakttagas, finnes det icke!) något giltigt skäl att derför lägga hinder. Tvert-i om måste man söka förena den enes intresse med sh den andres, och det är på det gemensamma in-s tresset, som beskattningen inom kommunen kan 1 och bör hvila, men icke på de i bevillningsförordningen stadgade grunder. t För att värmare visa detta, torde nyssnämnde grunder i sin allmännelighet böra tagas i betraktande. Att grunderna för utgörande af bevillningen böra svara mot ändamålet med denna, torde lätt medgifvas; men detta ändamål är endast att h fylla den brist i betäckande af statens utgifter, f som uppstår sedan de ordinarie inkomsterna blifvit F använde jemte de indirekta bevillningarne, hvilka sednare numera bilda statsverkets betydligaste intrader. Allmänna bevillningen utgör ej eller mera h än vid pass en femtondedel af statens inkomster. d Betydelsen af denna omständighet visar sig klarast, om.man besinnar huru förhållandet skulle gestalta sig, derest hela statsbehofvet eller åtminstone bed loppet af samtlige bevillningsposterna skulle uttagas genom direkt beskattning. Det är visserligen att hoppas, det den tid skall sj komma, då statsbudgeten kan befrias från en stor i del af den tunga börda, som en dyr administration sa och ännu dyrare försvarsanstalter nu medföra, och sf då fördelningen af själsoch kroppsarbetet skall sy blifva en annan samt lönen för dessa olika slag af sy arbeten utsalla annorlunda, än som bestämmes och I g betingas af näringarnes nuvarande ställning. Det skall då blifva möjligt att minska skatterna, och dessa skola derefter kunna fördelas lika på alla i mån af den inkomst en hvar åtnjuter, samt den direkta beskattningen blifva det enklaste och rättvisaste sättet för fyllande af statens minskade behof. Detta låter sig deremot icke göra under tyngden af de nuvarande skatterna, under närin-J2 garnes nuvarande tillstånd och under den nuvarande fördelningen af arbetslönen. Om samtlige eller större delen af statsbidragen skulle utgå efter inkomstberäkning, så skulle de obemedlade sannolikt påföras mindre än de nu i verkligheten betala endast i indirekt skatt, men ändock ett belopp som vida öfversteg hvad de skulle förmå att samla för lämpliga liqvider, äfven om dessa ställdes på flere terminer; och då utväg saknas att förmå dem till en hushållning, som lämpar sig efter dessa förhållanden, skulle följden blifva afkortningar till det omfång, att den egentligen arbetande klassen icke kom att verkligen bidraga något af betydenhet. Deraf skulle uppstå nödvändicheten att vtterligare betunga de så kallade be! 6 1 E ; 0 1 1 5 ao — — —— — ——