Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1867, sida 1

RR a dagars färd på Atlanten blef man, såväl aktersom förut, mera hemvand och förtrogen med det våta elementet, och med detsamma återvände helsan och aptiten, så att de under några dagar tomma platserna vid matborden började att fyllas af innehafvare, som tydligen bevisade hvad vi på svenska förstå, då vi säga att ,, sjön suger. Då flertalet af passagerarne utgjordes af kanadensare och amerikanare, af hvilka isynnerhet de sednare, som bekant är, hylla den satsen: ,,sköt dig sjelf, så blefvo ej några gemensamma nöjen anordnade, utan roade man sig kotterivis, dels med kortspel, dels med konversation och dels med att begagna det utmärkta och väl valda bibliothek, som fanns att tiligå å fartyget. Damerna sysselsatte sig naturligtvis äfven här med finare handarbeten och fördrefvo dessutom tiden med att genomse den rika skörd af fotografier, som de medförde från sin trip till Europa, deribland äfven flera svenska vyer utgjorde föremål för uppmärksamheten. En egendomlig anblick för mig var den omvärdnad som fäderna egnade ,the babies, hvilka vanligtvis i deras armar buros på däcket, för att stärkas af sjölusten. Märkvärdigt nog ledo barnen i allmänhet ej utaf sjösjukan — en iakttagelse, som jag hört förut och hvilken jag nu tydligen såg bekräfta sig. En egen förströelse var den af några. gentlemän anordnade skeppsbiljarden, å hvilken spelades på följande sätt: Å däcket uppritades med krita 11 qvadrater, hvilka numererades, och på ungefär 20 å 30 fots afstånd derifrån placerade sig spelarne, försedda med en stor mas, med hvilken sramsköts en sorts större dambrickor; hunno nu dessa genom farten fram till rutorna oeh träffade de der en annan bricka — var. det vinst; i annat fall förlorades. Ett annat nöje var att törsöka gå på en tilja å däcket, under det fartyget rullade — försök som för de fleste misslyckades. Så förgingo dock dagarna, under det vi oupphörligt gynnades af frisk bris; fartyget framsköt med en hastighet från 10 till 142 knop på den blå böljan; för vårt öga låg endast det omätliga hafvet och det klara, högblåa himlahvalfvet. Tillfälle gafs emellertid att knyta många bekantskaper, och var det glädjande att förnimma det kännedomen om Sverge, ehuru den ej var synnerlig stor, dock var tillräcklig att tillerkänna nationen all möjlig .glory. Vårt jern, våra sångerskor Jenny Lind och Christina Nilsson, ja våra Upsalasångare — men framförallt John Erikson bidraga att göra svenska namnet äradt och aktadt på andra sidan Atlanten. En annan omständighet, som i sin mån ej ringa medverkar härtill, är äfven den, att våra utvandrare anses vara det bästa och kraftigaste folk som inflyttar, vare sig till Canada eller Förenta Staterna. Ja, bekantskapen med våra landsmäns goda egenskaper både såsom arbetare, tjenare och jordbrukare fann jag redan nu af den mängd ombordvarande, med hvilka jag kom i samtal, vara betydligare utbredd, och kanadensarne sade att de gerna skulle se nordiska utvandrare dit inflytta — en önskan, hvilken jag dock ej tror går i fullbordan, då emigrationen från norden hufvudsakligen söker sig till ,,the great West. Då jag i mitt bref från Morville gaf läsaren en bild utaf lifvet ombord då vi voro i lugnt vatten, torde jag nu få gifva en skildring utaf några scener, sådana de företedde sig under det vi plöjde oceanens vågor, såväl i stilla som i upprördt tillstånd. . Man fattar lätt, att en samling af omkring 400 personer ombord å ett fartyg, under loppet af 12 dagar; skall gifva anledning till många både glada och sorgliga bilder, och vill jag vid denna min teckning söka så troget som möjligt framställa dagrar och skuggor af det lif; som rörde sig inom relingarne af vår snabbt framilande ångare. Under de första dagarne herrskade, som sagdt, endast ledsnad och trånad, då sjösjukan grasserade lik en epidemi. Många voro nu de, som önskade att de aldrig fö1 Stndanten hlibaga 3; länara hart AA