Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1867, sida 3

En scen från insurrektionen i Kyrkostaten. Dagligt Alleh. meddelar ett bref, dateradt Bagnarea den 5 Oktober, från en korrespondent, som efter åtskilliga äfventyr inträngt i Kyrkostaten, der han i Bagnarea kom i sällskap med de der församlade insurgenterna. Om den strid, som der kort härefter uppstod, berättar korrespondenten: Följande morgon väckte mig ett rop på gatan: — Allarmi! allarmi! viva IItalia! Jag störtade till fönstret; folket skyndade till barrikaderna, under vagen i största hast laddande sina gevär; mellan dem sprungo gossar, med tull hals skrikande: Papalini, papalini (de påflige, de påflige). Qvinnorna buro, jag vet ej hvarför, lösegendomen ur husen, och handelsbodarne stängdes skyndsamt. Jag klädde på mig och gick ned i kafcet; der befann sig ej en enda själ. Derifrån begaf jag mig ut på gatan och gick dit alla andra gingo. Bagnarea ligger djupt ned i en dal. Det omgifves af bergen Poggio Scio och San Francesco med ett åldrigt, icke längesedan raseradt franciskanerkloster. På dessa höjder hade insurgenterna lägrat sig; i staden qvarstannade endast helt få. Till venster blaud buskarne i bergssluttningen lågo 150 man under grefve P—nis anförande; centern anfördes af kavalleri-kaptenen N—20, han hade icke mera än hundra man. På den yttersta högern, befäst af sjeltva naturen, lågo de öfriga insurgenterna kringspridda, sedan de dessutom från sin midt utsändt en förpost åf omkring 80 man, och till min högsta förvåning befann sig i spetsen för dem min major ) i bredd med kaleets värdinna. Ifrån klostret, dit jag uppklättrade, blef mig allt klart, och genom min kikare kunde jag till och med urskilja de påfliga soldaternas anletsdrag. Det var ungefär kl. åtta på morgonen. Den klara höstsolen förgylde omgitningarna, och dess strålar begynte redan uppvärma luften. Öfver allt herrskade en dödlig tystnad, och endast någonstädes i staden sjöng någon helt sorgligt den sång Manzonihsjungit kort före sin död. Gia le sacre parole son porte, O compagni sul letto di morte, o fratelli sul libero suol! ,Papalini framryckte i två kolonner, den ena i riktning från Amelia, längs romerska postvägen, den andra från Montefiascone, genom skogsbrynet. Synbarligen beredde sig de begge kolonnerna att i ett nu qväfva uppresningen. Så vidt jag kunde se, bestodo de begge afdelningarna af inalles 1,200 man, deri inberäknade kavalleriet och befälhafvarne. De sångne berättade senare, att dessa uppgingo till 6,000 man, hvilket icke öfverensstämmer med sanningen. Första kolonnen bestod af några kompanier fotfolk (hvarje bestående af 60 man), med fyra bergshand-kano) Brefskrifvarens förre reskamrat in på Kyrkostatens område. (H.-T.)