vida den icke skulle vara reaktionens fana och symbol. Det gifves en annan politik — som hyllas af det svarta partieb — och som består uti att ställa 1789 års Frankrikes vapen till disposition af det afskyvärdaste uttryck utaf den gamla regimen. I fall den sistnämnda politiken kunde genomdrifvas, skulle det svarta partiet. helt säkert redan afse ett statsstreck i Frankrike mot tribunen och pressen, att lägga ungdomens uppfostran uteslutande i presternas händer samt helt och hållet återställa den gamla regimen. Mellan dessa begge slag af politik vill regeringen finna ett tredje. Regeringen kan icke finna någon sådan politik. De klerikala tidningarne äro mycket missbelåtna med utrikesministerns rundskrifvelse, och den italienska proklamationen faller dem icke heller bättre i smaken; de vilja icke endast upprätthållandet af Septemberkonventionen, utan — för att förebygga framtida faror för påfvens verldsliga välde äfven att det gamla tillståndet före Ziricherfreden skall återställas. ,,Union och , Monde hafva fullkomligt utvecklat sina programmer i denna riktning, och ,,Univers tillägger suckande: Europa är så försjunket i mörker, att det först skall se klart, då elden står i alla knutar! Detta är den gamla hotelsen. Emellertid hafva äfven i andra kretsar farhågor uppstått, att franska regeringen skulle vilja tillintetgöra Italien, och detta har förmått Journal des debats att uppträda deremot. ,,Om det kunde antagas — yttrar nämnde tidning — att Frankrike, sedan det åstadkommit Italiens förening, ånyo skulle vilja sönderstycka det, för att betrygga påfven-konungens sjelfständighet, hvad skulle då ske? Skulle detta mål uppnås? Skulle påfvens verldsliga makt då vara betryggad för alla revolutionära försök? Männe t. o. m. de klerikala tidningarne våga bejaka denna fråga? Skulle icke den idö och de känslor, som framkallat Italiens enhet, äfven sedan blifva beständande? Den materiella makten kan afskaffa en regering, som är ett materielt faktum; men kan en sådan makt tillintetgöra den idt, som uppfyller sinnena och som kommer alla hjertan inom en nation att slå? Råder den materiella styrkan öfver själarne? Man skulle återställa den gamla regimen. Må vara! Men skall man kunna gifva lif åt denna regime? Man skulle sätta konungen af Neapel och de afsatta storhertigarne på sina murkna troner; men skulle icke barbariet återkomma med dem, och skulle de icke finna medsammansvurna i hela det liberala Europa? Man skall, sägen J, bekämpa barbariet och denna gång undertrycka detsamma. Hurn då och hvarmed? J sägen det icke, men J tänken i tysthet så: Frankrike har till mission att återställa den gamla regimen i Italien, samt att hålla ordning der. Sedan Österrike blifvit fördrifvet från Italien, skulle Frankrike träda i dess ställe. Detta är de klerikala tidningarnes dröm! Den 30 Oktober, just i det ögonblick, då underrättelsen kom, att de italienska trupperna inryckt i Kyrkostaten, gaf österrikiske kejsaren en diner i Palais Elyste. Lika oredig, som situationen för ögonblicket är, lika blandadt var äfven det sällskap, som kejsar Frans Josef då hade omkring sig. I sällskapet vero nemligen, bland andra: påflige nuntien Chigi, Italiens ambassadör i Paris Nigra, furst Metternich med sin gemål, preussiske ambassadören, ryske ambassadören, Sapieha (f. d. president i den sednaste polska landtdagen), Beust och grefve Andrassy. Tonen under denna diner kunde naturligtvis icke vara animerad. Furst Metternich öfverlemnade den 1 dennes till prins Napoleon från österrikiske kejsaren storkorset at Maria-Theresiaorden. Prinsen begaf sig genast till kejsar Frams Josef, för att uttala sin tacksamhet härför, yttrande, att han blifvit så mycket mera rörd öfver denna utmärkelse, eftersom han ingenting gjort för att förtjena densamma. Frans Josef uttalade den önskan, att prinsen måtte anse denna orden som en hågkomst af kejsarens vistelse i hrankrike, som beredt honom så mycken glädje och tillfredsställelse. För öfrigt — så yttrade kejsaren — vore allt det förflutna förgätet, och man måste ömsesidigt ursäkta hvarandra. ENGIAND. Ånyo har England förlorat en af sina vetenskapliga autoriteter. Från Dublin meddelas nemligen, att lord Rosse aflidit den 1 dennes på Monkstown, i en ålder af 67 år. Sedan han studerat i Oxford och Dublin, der han utmärkte sig som mathematiker, lät han 1821 välja sig till medlem af underhuset och behöll denna lata ll 11 G AR Ådarvatftar uthitta