Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1867, sida 3

Marknaden hau. Red:n har från en aktad insändare emottagit efterföljande uppsats, hvilken vi beledsaga med en kort anmärkning. Ivarsöre faller räntan? Är en fråga som nu ofta framkastas och till hvars besvarande jag tar mig friheten insända några ord. För att producera erfordras arbete och kapital. Allt hvad arbetaren behöfver under arbetet, ifrån och med sitt eget uppehälle till och med den minsta sak, som är nödig för arbetets utförande, och som har något penningevärde, är hvad vi kalla kapital. Den, som ej eger mer än sin leamen här i verlden, måste, om han vill preducera, låna hela det dertill erforderliga kapitalet. Men detta får han icke ör intet; han måste, under hela den tid han begagnar detsamma, derför betala en afgift, som beräknas till vissa procent af det lånade kapitalets penningevärde och årligen utgöres under namn af ränta. Inksom hushyran faller i en stad, der flera våningar finnas att hyra, än vederhäftiga hyresgäster behöfva; likaså faller räntan, då mer kapital utbjudes, än hvad kredithafvande länesökande kunna använda. Jag säger kredithafvande, emedan nästan alla menniskor vilja låna, men det minsta antalet hafva kredit. Orsaken till räntans fall är, nu såsom i alla tider, att mer kapital för närvarande finnes att tillgå, än kredithafvande låntagare kunna eller vilja använda. Det är en villfarelse att inbilla sig att räntefoten står i något förhållande till qvantiteten eller värdet af de i omlopp befintliga penningarne. En förökning i penningar har i sig ingen inverkan på räntefoten, och kan icke heller hafva det, ty ingen annan del af penningar är kapital än den allraminsta, eller den, som utgöres af metaller. Ett af en regering emitteradt pappersmynt, huru stor qvantiteten än må vara, berör räntefoten på intet vis, ehuru i England och flera andra handelsstater penningestockens ökande ständigt haft skenet af att nedtrycka räntan; ty med en sådan förökelse inträffar nästan alltid något tillsammans, som har denna tendens. Med ett bytesmedel i hand förtjenar arbetaren icke något att betala ränta med. Antager man att bytesmedlen i ett land utgöra 1 x af landets kapital, så kan man antaga att högst 13 af dessa utgöres af ädla metaller eller verkligt kapital. Skulle beloppet af bytesmedel i hast fördubblas, så skulle varupriset enormt stiga, låt vara fördubblas; men arbetaren, som då måste betala sina förnödenheter dubbelt så högt och alltså låna dubbelt så mycket penningar, för att kunna köpa sitt behöfliga kapital, kan begripligtvis ej betala högre procents ränta, än han gjorde innan prisstegringen, ty med samma procent blir räntan ändå dubbelt så stor, som hon var förut, beräknad i penningar. Någon annan källa till kapitalbildning finnes icke än sparsamhet. Endast de samla kapital, som lefva upp mindre än de förtjena, och det är dessa, som förse industrien med dess materiella behof. Krig, handelskriser, statslyx m. m. förstöra till en stor del dessa besparingar och drifva app räntan till hinder för produktionen, men fred, enskild och allmän hushållning bidraga deremot till så stark kapitalförökning, att räntan i rika länder, såsom t. ex. England, ofta faller till sitt minimum, d. v. s. så lågt att kapitalerna måste gå ut ur landet, för att i fremmande länder söka fördelaktigare användande. B. Medgifvande att den ärade Ins:n har rätt i hufvudsaken, fästa vi dock hans uppmärksamhet på det faktum, att de ökade eller minskade metallförråderna i bankerna sänka eller höja rändefoten inom så korta perioder, att beloppet af kapitaler omöjligt kunnat, under samma tid, undergå så stora förändringar. Det låter alltså icke förneka sig, att ju verkligen tillika cirkulationsmedlen här spela en mycket stor roll. En scen från insurrektionen i Kyrkostaten. Dagligt Alleh. meddelar ett bref, dateradt Bagnarea den 5 Oktober, från en korrespondent, som efter åtskilliga äfventyr inträngt i Kyrkostaten, der han i Bagnarea kom i sällskap med de der församlade insurgenterna. Om den strid, som der kort härefter uppstod, berättar korrespondenten: Följande morgon väckte mig ett rop på gatan: — JJrarmi! allarmi! viva FItalia!