Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1867, sida 3

4.. endast och allenast med sitt ridspö. Den andra kolonnen, zuaver, anfördes af öfverste Charet i egen person, men öfverbefälet var uppdraget åt general Arranesi.Under gerarseld framryckande till stadsportarne, gjorde första kolonnen plötsligt halt. I detta ögoablick ötversållade henne insurgenterna i ordets egentliga be.ydelse med kulor. Från buskarne bakom stenarne uppblossade eld, spred sig en tjock rökpelare, men menniskor vo-o ingenstädes synliga. Kolonnen, som icke väntat eld från detta håll, vacklade och skingrade Kavalleriets hästar stegrade sig, bragtes i irring och trampade ned hvarandra. Då dammet lade sig, och röken förskingrades, qvarlågo på vägen några döda, bland hvilka under jämmer och blodflöde släpade sig åtskilliga svårt sårade. Likväl ordnade sig kolonnen snart ånyo och tycktes begynna rådslå. Två timmar, ja två och en half förssoto. Insurgenterna tysina; ,Papalini rörde sig icke. Sedan de slutat rådplägningen, framstörtade ett kompani af zuaverna, bildade en kedja och inledde en skjutning från två sidor. Insurgenterne böllo ke länge: uselt beväpnade och icke egande tillräcklig ammunition, kunde de icke länge underhålla elden från två sidor. Derför kröpo de nu fram från sina bakhåll och föllo såsom gräshoppssvärmar ned öfver papisterna, afmejade de främsta leden och drefvo åter karalleriet tillbaka. Men nu öfversållade dem artilleriet med ett oafbrutet regn af kartescher. . Några gånger ve!o insurgenterna redan, ordnade sig ånyo och ryckte till attack, men öfversållade med kartescher flydde de åter åt alla håll. Det var på en gång sorgligt och upplyftande att betrakta denna trupp. Hvad såg man icke der? Både de italienska liniesoldaternas gråblåa kappor och garibaldisternas röda skjortor och vanliga bondrockar och de påfliga gendarmernas hvita uppslag och qvinnor i soldatkeppis och till och med några med jagtbössor — och hela denna lilla handfull sek störtade medvetslöst framåt, lifvad af en enda tanke, inlät sig i handgemäng och skingrade sig, först sedon den öfverväldigats af öfvermakten, samlade sig åter och gick en säker död till mötes. Slutligen voro insurgenternas krafter uttömda, de kastade sig in i staden och tillslöto portarne, men de murkna gamla bräderna höllo icke stånd mot kulorna. ,Papalini bröto sig in i staden, och nu försiggick på gatorna, som voro afstängda genom barrikader, ett förtvifladt och ursinnigt blodbad, som jag ej förmår beskrifva. Insurgenterna gömde sig i husen och sköto från fönstren, qvinnorna öfverzöto fienden med sjudande olja, barnen nedslungade på dem från taken stenar eller glödande eldbränder. Omkring klockan half två var allt slutadt; insurgenterna flydde till bergen och gömde sig i skogarne Tommu och Cunuriano i provinsen Viterbo, de gripna nedlade vapen. Iäkyrkan ringdes i klockorna, och det glada presterskapet mötte i full skrud hela detta jubilerande legda slödder. I kaffet väntade jag åtskilliga timmar å rad förgäfves min reskamrat, han infann sig icke. Jag granskade alla transporter af sårade, som fördes till lasarettet, men han fanns icke ibland dem. Den päfliga patrullen hejdade mig på gatan och fordrade mina papper, jag visade dem mitt ass. P Striden i Bagnarea, ehuru den utföll olyckligt, skadade alls icke den goda saken, tvärtom, insurgentbanden uppträdde än här än der och fö stärktes genom nykomlingar. Det är endast olyckligt, att det förspörjes en allmän brist på gevä och penningar, ofta äfven på lifsmedel. Derför äro befälhafvarne äfven tvungna att i byarna samla kontributioner och hvar det passar sig plundra kronoförråd och ränterier. Brefskrifvaren tillägger: Alla banden stå i omedelbar förbindelse med den revolutionära nationalkomiten, hvari den garibaldistiske öfversten Acerbi utgör själen. Han har strängt förbjudit de särskilda anförarne att inlåta sig i strider med papisterna och såsom vid Bagnarea förgäfres spilla folk, som omöjligt kan mäta sig med de dem till antalet öfverlägsna reguliera trupperna. MHufvudvilkoret för ett krig som detta är rörlighet och förmåga tt uttrötta fienden genom rgångar. För guerillabanden erbjuda sig ströftåg, fiendens lockande till farliga platser, behändiga kontramarscher och kavallerifäktningar, men alls icke försök att befästa sig någonstädes, i afsigt att tillbakaslå attacker. Denna anordning är verkligen riktig, och man följer den blindt, det såg man under de följande dagarna. Efter striden vid Bagnarea hakva endast fem dagar förflutit, och redan räknar man elfva små fäktningar. I Rom befallde påfven, efter segern vid Bagnaea, att af glädje ringa i alla klockor och värdigades sjelf med hela sin camarilla högtidligt till fots promenera på Corso, men han förstår sjelf, att saken dermed icke är slut, emedan guerillabanden, som flytt till bergen, lyckats ,,uppvigla deras invånare och andra byar, hvilka ännu hörsammat de påfliga ankteriteterna. Gud vet, hvarifrån de erhålla sina gevär, men ana hafva de nu kisttals. Uppresningen i dag, dämpad på ett ställe, uppblossar i morgon på ett annat och, liksom till hämd, med ännu större kraft. Förhållandet är det, att det är omöjligt att hålla en id tillbaka med soldater. I staden Veroli drömde monsignor Rugieri, att garibaldisterna befäst sig på de närmaste bergen. Rugieri är påflig delegat i ofvannämnda stad, och derför ligger allt det, som rör påfven, hans hjerta nära. Sedan han uppvaknat, sände han sina trupper på efterspaning, men dessa genomströfvade trakten hela dagen och återvände om aftonen, utan att hafva mött fienden. Men imellertid hade man under deras frånvaro i staden uppfört barrikader. Den ärevördige prelatens dröm hade gått i fullbordan; men insurgenterna uppträdde icke på bergen, utan i sjelfva staden. Det förstås, att monsignoren hals öfver hufvud flydde till Rom. Skall man väl underrätta Napoleon om detta otvifvelaktiga faktum, och hvad skall papismens varma anhängarinna Eugenie säga härtill? Här äro alla öfvertygade om nödvändigheten af italienska styrelsens inblandning, för hvilken det redan är tid att lemna sin iakttagande ställning. Som det tyckes, har denna möjlighet redan blifvit förutsedd, och på återvägen såg jag på en af de vid gränsen belägna stationerna med egna ögon waggoner, på italienska styrelsens beställning förfärdigade och stående färdiga till ett så stort antal, att en corps om tjugotusen man inom icke mer än tvenne timmars tid kan bli förd till Rom. Det skymde redan, då jag lemnade Bagnarea. Öfver allt herrskade tystnad. Jag gick genom skogen på samma väg jag kommit, räknande på att rakt komma till Montefiascone och der söka ett medel att komma tillbaka öfver gråusen. Under vägen lyckades jag samla följande underrättelser: insurgenterna ega nu tre särskilda hufvuddepöter, den första på östra stranden af sjön Bolsena — detta är den allrabetydligaste—; den andra under Menotti Garibaldis anförande ä lagd i Sabina, nästan i åsyn af Rom, den tre Teveronedalen. Man tror, att till dessa tre sj skall ansluta sig ännu en fjerde, bildad på högra stranden af Liri. Alla dessa band, hvaridera ut1ing 309 man handla enliat on gön 1. Anal