Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1867, sida 2

tans personliga karakter och hans stora. ärdom, har af hans mångomskrifna allokution till sitt stifts presterskap känt hos mig uppstå ett bekymmer, helt främmanle förmodligen för hela eder tankegång, men icke mindre djupt än edert. Ni kan från er ståndpunkt ej häfva det, och insen annan kan det, än den som står på uppenbarelsens grund, såsom herdabrefvets författare. Men hvad ni kan göra för mig — och er kända liberalitet ger mig hopp att ni också gör det — är att bringa efterföljande rader till kännedom åt vår kyrkas målsmän och välvilligt upptaga det svar, som jag med visshet hoppas någon af dess vördade förmän skall önska i edra spalter få införa, mig och med mig liktänkande till välbehöflig ledning och tröst i ett ganska plågsamt tvifvelsmål. Lika med biskop Beckman tror jag på Guds straffdomar i verldshistorien; — ni skall måhända vid denna bekännelse stämpla mig obesedt som en ignorant eller, hvad värre vore, såsom en bigott — och den skarpsinniga artikel ni nyligen anfört ur en annan daglig tidning, rationalist liksom ni, har endast tjenat att styrka min öfvertygelse. Den instinkt, som i alla tider ledt hedendomen att tro på gudomens straffdomar öfver skuldbelastade menniskogenerationer, kan ej vara så helt och hållet falsk, äfven om den ej så bokstafligen bekräftades först af den mosaiska och sedan af den kristna uppenbarelsen. Skaparen har ej i hela slägtets bröst inlagt lögnaktiga känslor. Doktor Beckman lärer väl således hafva rätt i sak, hvilket utan tvifvel lärer erkännas af en hvar, som står på hans fasta och orubbliga trosgrund. Så olika vi båda för öfrigt må tänka, hr redaktör, vill ni säkert ändå hjelpa mig att bidraga till utrotande af tron på den blinda slumpen, den mest omoraliska och förstörande tro som finnes i verlden. Utan att vilja se Guds finger i hvarje den minsta händelse som timar — eller rättare sagdt, utan att vilja instämma i det till jargon vordna talesättet derom — ty jag tror, uppriktigt sagdt, ej på tillfälligheter i naturens ordning, hvilken endast är utsidan af Guds eviga ordning — tror jag visst och fast, att ingen hungersnöd, ingen pest, intet krig, ingen allmän eller enskild olycka någonsin i verlden inträffat eller inträffar, som ej är ett kärleksfullt straff af försynen, för det menniskorna öfverträdt och dagligen öfverträda hennes eviga lagar. Jag kan också omöjligen inrangera den norrländska hungersnöden under någon annan rubrik, ehuru jag ej är lika säker som biskop Beckman, att det är en lex in casu, ett specialkorrektiv mot läsningen af otrosskrifter, som bevisligen är vida allmännare i vissa andra stift än i det pietistiska Norrland, ej en gång för den olofliga skogsafverkningen, som jag anser för en af de allra gemenaste synder, emedan den för många generationer sträfvar at göra Guds herrliga jord obrukbar elle dock högst otreflig för hans skapade va relser. Om nu, såsom jag tror mig hafva bevisat, biskop Beckman har rätt i att anse den norrländska hungersnöden såsom en rättmätig straffdom öfver den norrländska befolkningens stora syndabörda, är det då rätt af hela det öfriga landets inbyggare att genom insamlingar och sändningar af understöd söka liksom undandraga de skyldige verkningarne af det heliga rådslag, som skickat dem lidandet till en helsosam tuktan? Göra sig ej millionären, som sänder tiotusentals riksdaler, dagkarlen, som beröfvar sig en tarflig måltid, för att stilla andras hungersqval, solidariska i den ännu större synden att vilja ingripa i försynens outransakliga domslut, och med stoftsgrandets mikroskopiska förmåga företaga sig att vilja hindra deras verkställighet? Skall ej en allmän nöd blifva den nya straffdomen för denna ett helt folks obehöriga, nästan hädiska blödighet? Det romerska ordspråket res sacra miser är kristligt i en helt annan bemärkelse än den latinske siaren begrep; men tider med ett högre troslif än vår tids hafva förstått, att den, som är rörd af Guds hand, ej är ett lämpligt föremål för menniskors kortsynta åtgörande. Ar det rätt att sålunda gripa Gud i händerna och vilja hindra hans domar, detta är det tvifvelsmål, som biskop Beckmans herdabref väckt i mitt sinne. Äfven jag har gifvit min skärf, och säkert har L.. — 2 DNe N.llr. 2—— 2