bedja för de sjuke, emedan sjelfva plägan är en gudasänd straffdom för korsdragarens synder; den skulle sörneka oss trösten att fälla tårar vid älskade bortgångnes grafvar, såsom de dor innebure ett Imot mot den gudomliga försynen, o. s. v. Samma konseqvens skulle ovilkorligen sörbjuda oss att begagna läkarekonstens lindrande medel mot våra krämpor och den skulle återföra oss i magiens armar, på hvilka vårt slägte i lugn oskuld slumrade ucder frommare, men mera opraktiska dagar än våra. Lyckligtvis bar man uppfunnit ackommodationen, denna den största välgerning, som af endast mensklig tillskyndelse blifvit menskligheten beskärd, och utan hvilken sjelfva den kristna sedeläran, såsom tillämpad af en Kierkegaard och hans vederlikar, blir en rent af odräglig och förkrossande ensidighet. Då jag ej kan, och ej heller vill, uppgifva tron på gudomliga straffdomars förekommande i verlden och följaktligen den norrländska hungersnödens karakter af ett straff för folkets synder, har jag ingen annan utväg att befria mig ur mitt plågsamma dilemma än just denna samma ackommodation, om hvars tillämpnings behörighet in casu speciali jag dock, för egen trygghet, önskar böra mera andligen erfarne och bibelfasta trosförvandters mening. Jag skulle, om jag vågade, så gerna vilja ackommodera begreppet om Guds hämnande försyn och dess fenomenala uppenbarelse till tron på en oändligen kärIeksfull, i sina minsta detaljer medveten verldsregering, så att hela hämdbegreppet amorterades — värre hokus pokus har verkligen ackommodationsväsendet nog gjort i verlden — och straffbegreppet upplöste sig i den sälla tron på en saders ledning ur barndomens okunnighet och Svaghet till mandomens medvetna dygd. Genom en sådan reduktion fär jag norrlänningens synder, som genom hungersnöden ernå sitt rättmätiga straff, att uppenbara sig i deras brist på omvärdnad om jorden, som de sätt för att civilisera och försköna, deras likgiltighet för utdikning af de frostalstrande kärren, deras slapphetj i uttänkande af medel mot ett snart sagdt kroniskt missväxtelände, deras oförsvarliga slösaktighet under de tider då träraruskeppningen satte osantliga kapitaler i omlopp i deras bygder, och ej minst den i sanning skändande hand norrlänningen i så vidsträckt mått burit på skogarne, denna mot frosterna och sjellvindarne skyddande mantel, som ej ostrasfadt sönderrifves. I sådan mening blir, hvarje hemsökelse genom naturkrafterna en välgerning för framtiden, ett trappsteg: till en högre odlingsgrad, och andras medlidande blir en dygd i stället för att vara. ett brottsligt ingrepp i verldsstyrelsens, hämdeplaner, särdeles om de medlidsamme ej inskränka sig att endast gifva, utan uppfordra och vägleda de nödlidande att hjelpa sig sjelfva, ja tvinga dem genom den allmänna meningens makt att se sig om efter annan sjelfbjelp än det tomma idkeliga ropandet efter allmosor. Kan biskop Beckman ej tillgitva oss en sådan ackommodation, så skilja sig beklagligtvis våra vägar; kan han det, såsom jag är fullt öfvertygad, så är talet om straffdomarne och oirossynderna egentligen ingenting annat än ett professionelt sätt att tala utan vidare mening, men det är en ful facon de parler, som gör den sak, för hvilken han kämpar, långt obotligare skada än han och de med honom lika tänkande någonsin kunna föreställa sig. Iheologie Studiosus.