Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 november 1867, sida 2

ret, som herrskade i bersån, såg man huru fru Mahler sprang upp. Karolina och skänkjungfrun vände sig till henne, men hon hade åter satt sig, och, om hon hade bleknat, kunde man ej se det i mörkret. Skänkjungfrun fortsor: — Han vill sjelf undersöka huru de många smugglerierna ännu kunna äga rum här vid gränsen. Man har nu blifvit ytterst noga, och i qväll tycks han vilja utföra ett riktigt storverk, ty han har hitkallat alla tullkarlar i trakten. Stackars menniskor, som de ämna förfölja! Den som ändå kunde varna dem! Hon yttrade detta bekymrad och ämnade aflägsna sig, ty hon måste betjena gästerna i värdshuset. Vid stranden, bakom den gamla sågen hördes nu en ungdomlig stämma ropa: — Sätt mig öfver! Skänkjungfrun kände igen den och skyndade tillbaka till Karolina Lohrmann. — 0. mamsell, en varning är ännu möjlig! Der kommer Bernhard Henke, som i natt tänker föra ett smugglareband genom bergen. Jag har gjort allt för att afråda honom, men han har icke lyssnat till mig. Tala med honom, jag skickar honom till er. — Gör det, sade Karolina. Skänkjungfrun ilade bort, men återkom efter några minuter med Bernhard Henke. n. Han står fast vid sitt beslut, mam;e Med dessa ord nödgades hon aflägsna sig. — IIar Uenriette sagt dig hvem som ir derinne? frågade Karolina gossen. — Ja, mamsell. Men jag känner vägar, som ingen bland tullkarlarne vet om.