Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1867, sida 2

Domherrn meddelade nu generalen huru gamle Bliicher hade afsändt kuriren, och hvad denne hade berättat vid sågen; han lade äfven om kyparen och skänkjungrun. Men berättelsen gjorde ej på generalen det intryck, som domherrn hade väntat. — Frände Aschen, sade generalen, — jag skall be er om en sak. — Och det vore? — Låt oss ej nämna för någon att den der personen, — skänkflickan, är trolofvad med en preussisk officer. — Ni har rätt, svarade domherrn, — det skyddar flickan mot besvärande nyfikenhet. Men man såg på den andelige herrn huru han kämpade med sig sjelf. Han kastade åter en blick bort mot den lame skolmästaren, men — — Nej, nej, sade han åter till sig sjelf. — Detta förlorade slag nedtrycker honom tillräckligt, Men börjar han ännu en sång, SÅ — — Generalen började åter, ty det förlorade slaget nedtryckte honom, — Således har gamle Blicher måst retirera. Hvilken olycka! --IJIa, frände Steinau, och den gamle nerrn var ännu stadd på reträtt, när kuriren lemnade honom. — Det är en stor olycka tör armån, frände Aschen, — Ja visst. Men hvarför började vi detta krig? — Huru, frände? utropade generalen. — Ja, hvarför började vi detta krig, frände Steinau? Må vara att fälttågen 1813 och 1814 hafva befriat Tyskland från det fremmande oket. Men hvad an