Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1867, sida 2

jer det af sig sjelft och bevisas äfven af erfarenheten, att de största faror måste åtfölja systemet af stående armöer, hvilka likasom utgöra en beväpnad nation inom nationen och som, om man verkligen lyckats invänja dem vid blind lydnad, kunna brukas till de brottsligaste attentat mot statsskick och samhällsordning. Då skadan och olägenheterna af detta system äro så oberäkneligt stora, hvilket är då dess gagn? På denna iråga har man endast ett svar: de stora armöernas tillvaro försvårar utbrotten af krig; derigenom att man. står rustad för kriget, bevarar man freden — ,,si vis pacem, para bellumst. , ! Detta gamla ordspråk: ,, vill du fred, så stå rustad till krig är emellertid endast en half sanning. Det är giltigt endast i det fall, att nationerna grunda sitt armöväsen på sjelfförsvarets grundsats, med andra ord, att deras krigsorganisation är beräknad på att kunna med en talrik, välorganiserad och välöfvad folkhär möta hvarje anfall utifrån, men icke afser att hålla en massa yrkessoldater under fanorna, för att kunna närsomhelst kasta dem öfver en granne. Men för närvarande är det anfalls-organisationen som de stora staterna i Europa hylla, och det är i sanning intet förtroendevotum och ingen garanti för fredliga afsigter, utan snarare en permanent krigsutmaning, när tvenne grannar stå midtemot hvarandra, , beväpnade ända till tändernak. Den ena statens bemödanden att underhålla en stor anfallshär tvingar den andra att för sin säkerhets skull följa exemplet; man anstränger sina krafter till det yttersta för detta ändamål, och nationerna, som digna under ,den beväpnade fredens bördor, komma slutligen derhän att de betrakta kriget såsom ett föga -värre ondt än freden sjelf, ja, om passionerna kemma i nä80n svallning med anledning af en eller annan tvistefråga, önska ett kort och afgörande krig, om ej för annat, så i hopp att detsamma skall efterföljas af en mindre dyrköpt och mindre ,beväpnad fred. Egde Frankrike i närvarande stund ingen större, kasernerad, för anfallskrig beräknad armå, skulle der säkerligen icke heller finnas ett parti, som spekulerar på att bekriga Tyskland, för att omintetgöra dess enhetssträfvanden, ej heller skulle en fransk expeditionshär blifvit afsänd till Rom, för att öka det ovissa och farliga i den nuvarande ställningen med utsigterna till en folkresning uti Italien och till ett krig mellan denna magt och Frankrike. Hvad vi här exempelvis sagt om Frankrike gäller äfven om de öfriga länderna. Att grundvalen, på hvilken freden nu hvilar, är så esäker, detta med alla dess för handeln, näringarne och det fredliga arbetet öfverhufvud så förlamande följder har helt enkelt en af sina förnämsta anledningar i tillvaron af dessa stående härar, hvilkas skadliga existens man vill försvara med att de betrygga freden. Hvarifrån skall Europas räddning under dessa nedtyngande bördor, denna stående krigshotelse, denna flödande källa till ekonomisk och moralisk ruin, detta öfver nationernas inre frihet och trefnad städse hängande Damoklessvärd — hvarifrån skall räddningen från detta det nittonde århundradets värsta onda ändtligen komma? Månne från monarkerna? Dessa äro, tyvärr, till största delen inskränkta hufvuden med begränsade vyer och vanligen saknande intresse för sitt höga och ansvarsfulla värfs ädlaste angelägenheter: sedlighetens och upplysningens befrämjande, lagarnes förbättring, nationalvälmågans förökande. De beräkna sitt lands magt och betydenhet efter nummerstyrkan af sina anfallshärar, med andra ord: efter storleken af det sår, som fräter landets styrka och minskar dess förmåga att i nödens stund verkligen försvara sig. De äro, på grund af en missriktad och ensidig uppfostran, ofta ingenting annat än stora barn, hvilkas enda tillfredsställelse är den granna leksak, som en stående här erbjuder dem till förströelse. Och der de äro annat, råka de stundom att befinna sig i den ställning till sina folk, att de icke se något annat stöd för sina troner än i en väldig skara pretorianer. Från den sidan är således intet initiativ att vänta. Initiativet måste komma från nationernas egen upplysta och aktningsbjudande opinion. Vär tro är, att det onda, hvarom här är fråga, snart skall hafva nått den höjd, att dess korrektiv skall komma ar sakernas egen gång, ur en inre nödvändighet, hvars väg ej på förhand låter beräkna sig, men som dock med säkerhet förer till målet. Men vi tro ock, att mået skall snarare uppnås, om alla de, som fått ögonen öppna för ställningens faror RÄ ——