Men just säsom idkare af borgerliga yrken, kunn de icke nedlägga hela sitt rörelsekapital uti inkö af en fastighet, utan behöfva genom lån mot in teckning i fastigheten göra större eller mindre de af detta fasta kapital äter rörligt, för att låta de ingå såsom en faktor i deras produktiva verksam het. Härtill kommer, att den, som köper en sa stighet, vanligtvis lägger sig till en, som i värd öfverstiger hans förhandenvarande tillgångar, eme dan han vill uti egendomen, liksom uti en spar. bössa, efter hand nedlägga sina genom arbete och omtanka framdeles gjorda besparingar. Af dessa genom erfarenheten bestyrkta fakta torde det vara klart, att amorteringstiden för lån å stadsfastighet icke behöfver vara så lång, som för lån å Iandtegendom. Och eftersom städernas fastigheter alltid erbjuda mindre säkerhet än landtegendomar, när det är fråga om pantförskrifning på längre tid, så torde också detta vara etttalande skäl, hvarföre kapitalisterna noga besinna sig, innan de lemna ut sina penningar till lån åt hypotekskassor, hvilkas reglementen äro uppgjorda efter sådana principer, som de ofvannämnda. För afhjelpandet af fastighetsegarnes i städerna penningebehof, måste man enligt min tanke se sig om efter en annan utväg än upptagandet af utländska amorteringslån. Om det var ett stort statsekonomiskt felsteg, att hypoteksföreningarne för landet gjorde detta, så måste det vara ett ännu större, att på sådant sätt vilja fylla städernas penningebehof. Jag anser det hvarken nyttigt eller nödigt. Det vore icke nyttigt, ty indragandet at en så stor mängd penning ar (Göteborg med dess förstäder behöfde ensamt minst 10 millioner.) skulle dels öfverhöfvan uppjaga egendomarnes värde, dels föranleda ett öfverflödigt lefnadssätt m. m., så länge penningefloden räckte. Så vidt jag kunnat utforska, finns intet land mer än Sverge och FinJand, der man sökt afhjelpa landtbrukets behof af rörelsekapital genom direkt upptagande af utländskt lån. Ett utländskt amorteringslån är icke heller nödigt; ty fråga är icke så mycket att föröka skulderna, icke egentligen att göra nya lån, eftersom de flesta fastigheter redan äro intecknade till deras halfva värde och deröfver, utan man vill hufvudsakligen blott omsätta de redan befintliga lånen, så att de blifva ouppsägbara; och tillvaron af dessa lån bevisar ju, att inhemska kapitaler icke saknas? Också finner man af statistiska uppgifter, att år 1866 voro på dipositionsräkning i alla bankerna i Sverge insatta vid pass 31,700,000 rdr, och i sparbankerna 33 å 34 mill. rdr; lägg härtill, hvad som finnes i andra allmänna kassor, såsom brandförsäkringsverken, pensionskassor, jernkontoret, kyrkokassor, m. m., så får man en summa af minst 150 mill. rdr, hvartill komma de kapitaler, som disponeras at enskilda personer. Ienigt en af C. E. Ljungberg (Om Sverges materiella utveckling, s. 49) gjord beräkning uppgår den i landtegendom intecknade skuldsumman till vid pass 500 mill., och i stadsfastigheter går den säkerligen till nära 200 mill.; och af dessa 700 mill. är minsta delen utländsk skuld. Nu är det väl för alla bekant, att i hela vårt land icke finnes ett emot dessa hundratals millioner svarande belopp af pappersmynt, än mindre af metalliskt mynt. Myntet är nemligen endast ott medel att underlätta varu-utbytet, eller de serskilda kapitalernas omsättning. Ty alla arbetets produkter i fast eller lös egendom kallas med ett gemensamt namn: kapital, så vidt de hafva ett värde för menniskan. För att nu liqvidera den handelsbalance, som uppkommer vid kommersen med fremmande länder, är det visserligen nödigt, att hafva silfver och guld, emedan detta är ett af alla erkändt, lätt transportabelt bytesmedel; men inom hvarje land för sig kan man i stället för det metalliska myntet vid affärer begagna sig af pappersmynt eller fondapper, ty hvarje lands värdepapper äro en af andets innevånare erkänd representant utaf de inom landet befintliga kapitaler. Vi anse det således vara klokast och fördelaktigast, att grunda hypoteksföreningarnes lånerörelse på ett slags inhemskt fondsystem, som också skulle vara välkommet, såsom en beqväm utväg att äfven hopsamla de små besparingarna. Produktionen i ett land alstrar under vanliga och normala förhållanden betydliga öfverskotter öfver konsumtionen. Dessa produktionens ärliga öfverskotter hafva en naturlig benägenhet att förvandla sig till produktivt kapital; men genom deras fördelning i små summor på många serskilda händer blir denna benägenhet af ringa påföljd i länder, der beqväma utvägar saknas, att genast nedlägga besparingarne säkert och fruktbärande. Dessa små, men många besparingar äro, om de en längre tids nödgas ligga sysslolösa, utsatta för sysslolöshetens! vanliga frestelser, och gå oftast till inköp af öfverflödsvaror eller försvinna på annat sätt utan nytta k för produktionen. Ingen utväg att samla den en-å skildes små besparingar och förvandla dem till kapital har i något land visat sig mera verksamt än införandet; af fondpapper, såsom det beqvämaste Å och säkraste sättet, att göra dessa besparingar sl. fruktbärande. Ju mer dessa fondpapper närma n sig pappersmyntets egenskaper, desto mer använd-f. bara, desto mer begärliga, desto lättare skola de h cirkulera i den allmänna affärsrörelsen. Hvad som j gjort de af våra hypoteksföreningar hitintills utb gifna obligationer obeqväma och mindre aavändb bara, är dels den långa väntan af flere tiotal år, 2 innan de inlösas, och att man i alla händelser är! e oviss, när inlösen sker; dels den å dem utsatta h låga räntan, som vid deras utbyte eller försälj-St ning nästan alltid har med sig kapitalrabatt, hvilst ken den stora allmänheten har svårt att beräkna, t helst som den beror, såväl på amorteringstiden, å som på den gångbara räntan. Ehuru således den d, nominella räntan å obligationerna kan vara blott At 5 proc., så måste deras utgifvare likväl i sjelfva ti rerket betala 6 proc. ech deröfver, om räntefeten ! ir hög; faller deremot den gångbara räntan under 5 proc., hvilket på 40 års tid visserligen är möjti igt, så uppstår en förlust. Fördenskull har jag uti det här bifogade förslag till reglemente för en hypoteksförening mellan Göteborgs Förstäder och Majorna, vågat föreslå, att bligationerna löpa med den vid deras utgifvände gångbara räntan, men ställda på 6 månaders uppsägning, så att deras nominella och recla värde fö jonom med hela styrkan af mitt i de . lidelse1 ulla hjerta, der så många och vilda lidel-! ri