Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1867, sida 2

Göteborg den 4 November. Enligt den officiella franska ,, Journal de Statistiquejunderhåller Europa midt under djupaste fredstid armer till en sammanräknad styrka af 3,818,000 man. Om man antager, att endast hälften af denna styrka verkligen står under fanan, så är det dock inemot 2 millioner män i blomman af deras ålder, som äro undanryckta all nyttig verksamhet och, i stället för att bidraga till välmågans utveckling, tynga för sitt underhåll på den öfriga befolkningen — allt detta medan man från många håll hör den klagan, attjordbruket saknar armar, att staterna mer och mer fördjupa sig i skulder och att de äro nästan ur stånd att underhålla eller åtminstone att utveckla de institutioner de besitta för vetenskapernas och folkbildningens befrämjande. Den beväpnade freden kostar sålunda Europa ganska mycket. En fransk författare, Larroque, beräknade redan rör flera år sedan de europeiska nationernas direkta och indirekta utgifter för sitt armåväsen till 5,000 millioner francs årligen, och från den tiden (1856) hafva dessa utgifter visserligen icke minskats, utan ökats. Men de ekonomiska förlusterna, huru ofantliga de än må vara, torde ändock icke vara att jemföra med den moraliska skada samhällena lida genom sina stående armåer. De unge män, som blifvit ryckta ur sina familjers sköte och nödgade att lemna en nyttig verksamhet, innan denna ännu hunnit blifva dem till en vana, gå derigenom ofta förlorade för sig sjelfva, sina familjer och sitt samhälle. En stor del af dem blir för lifstiden vagabonder och faller fattigförsörjningen till last. Dertill kommer, såsom de förnämsta auktoriteter på läkarevetenskapens, sanitetsväsendets och statistikens område visat, att ingenting tär så mycket på ett folks fysiska duglighet och sålunda på dess arbetsförmåga i fred och försvarstörmåga i krig som just detta onaturliga system att hindra de kraftigaste ynglingarne och männen att ingå giftermål och grundlägga familjer, för att i stället sammantränga dem i kaserner, der äfven den största möjliga ordning, den bästa behandling och iakttagandet af alla sanitära försigtighetsmått hittills icke förmått förekomma, att dödsfallen bland kaserneradt manskap med flera procent öfverstiga dödsfallen bland de civila. — Betraktar man vidare saken från samhällsordningens synpunkt, så föl