Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1867, sida 3

Blandade ämnen. Fäderneslandets fornminnen, I Smålands-Posten läses följande förtjenstfulla artikel om ortens fornminnen, hvilken vi återgifva, enär hvad i densamma säges äfven kan tillämpas på andra orter affäderneslandet. Hur vårdas Smålands fornminnen? Vi äro långt ifrån att tillhöra deras antal, som beklaga sig öfver den nuvarande tidsåldern och anse den såsom i alla afseenden sämre än de föregående; tvertom erkänna vi med nöje, att industri, civilisation och vetenskap med hvarje dag göra allt större framsteg, fastän visserligen ännu ycket återstår, innan massan af folket hunnit få rdel deraf. Ett fel, som dock onekligen tyckes tillhöra tidens anda, är en viss egennytta, som ofta gör sig gällande; allting vill man söka göra sig till nytta; af allt vill man hemta den största möjliga vinst. Detta är nu i och för sig sjelf ej klandervärdt, så länge man blott begagnar lofliga medel; men, då fädrens gamla minnen äfven skola fram för att användas till ,,nytta, då är det illa, mycket illa, och det är mot en dylik vandalism vi på det alldra kraftigaste vilja uttala oss. Den gamla tiden med dess minnesmärken bör vara oss alla kär och helig, och den enda gärd af tacksamhet, vi kunna egna våra fäder, är att åtminstone vårda de blad af deras historia, som finnas spridda öfver hela provinsen, och att låta dem hvila i frid i sina grafvar. Huru föga man dock vårdar sig derom, har säkerligen en hvar erfarit. Huru ofta har man ej den harmen och smärtan att se runstenar använda såsom trappsteg, hvalf öfver vattendrag och bäckar, murar i kyrkokällare etc.: Våra ättekullar och stensättningar rubbas och genomgräfvas af skattsökare, hvilka af den gemenaste snikenhet störa de aflidnas hvila. Huru vårdas våra kyrkominnen? Dopfuntar at sten ser man dels sönderslagna, dels lemnade att förvittra i fria luften; ja på ett ställe inom stiftet har ins. baft tillfälle att se en dylik använd såsom blomsterkruka i prestgårdens trädgård, hvarat naturligtvis följden blifvit, att densamma, då jord och vatten deruti frusit, helt och hållet remnat: på ett annat ställe ansågs en dylik särdeles lämplig att elda uti vid limpannornas uppvärmning under pågående orgelbyggnad inom församlingen: den ligger nu remnad i flera stycken genom ett dylikt vanvettigt förfarande. Beklagligt är, att okunnigheten nästan lika ofta som egennyttan bidrager att fullborda förstörelseverket, Detta borde ej kunna vara förhållandet då här finnas åtskilliga kungliga förordningar, som på det strängaste förbjuda allt dylikt ofog; mer buru kan man begära eller fordra, att dessa skola efterlefvas, då de aldrig uppläsas? Ins. har ofta. då man förebrått någon att hafva förstört minnes