Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1867, sida 3

En vådlig friarefärd. (Af Björnstjerne Björnson.) Då Aslög blifvit vuxna jäntan, var ej längre fred att finna på Husaby. Der både refvos och slogos de morskaste drängar i hela bygden natt efter natt. Värst var det Lördagsnätterna; men då lade sig också alliid gamle Knut Husaby med skinnbyxorna på och satte en björkpåk vid sängen. ,, Har jag fått en jänta, så skall jag också värja henne, sade Husabyen. Tore Näset var bara torharson, och ändå funnos de som sade, att han som oftast kom till bondflickan på Husaby. Gamle Knut tyckte ej om det, sade också att det ej var sannt, ,,ty han hade aldrig sett honom der. Men folk smålog sins emellan och menade, att, om han letat väl efter uppe i loftet hos Aslög, i stället för att nappas med alla, som ströko fram och tillbaka på goltvet, så skulle han fått reda på Tore. Våren kom och Aslög drog till säters med boskapen. Då nu dagen steg högt öfver dalen, fjellet reste sig mörk upp öfver solröken, klockorna sjöngo, vallhunden skälde, Aslög jodlade och blåste på lur uppe i backarne, då fingo gossarne hjertestyng, der de gingo i arbete nere på fältet. Och nästa Lördagsqväll skyndade den ene ditupp fortare än cen andre. Men än fortare kommo de ned igen, ty uppe på sätern stod en dräng bakom dörrn, tog emot en hvar som kom och kringklappade honom så, att han sedan ständigt kom ihåg de ord, som följde med: ,, Kom igen en annan gång, skall du få mer! Icke annat, än de kunde tycka, tanns det blott en i den socknen, som hade en sådan näfve, och det måste varit Tore Näset. Och alla de rika bondpojkarne tyckte, att det var rasande, att den der torparbocken skulle stå främst hos Aslög Husaby. Detsamma tyckte också gamle Knut, då han fick veta detta, och han menade, att, om ingen annan kunde sköta honom, skulle han och sönerna hans fresta. Knut tog till att åldras nu, men fastän han var öfver sina sexti, plägade han ofta ta kragtag med äldste sonen sin, när det blef honom för ledsamt i stugan. Upp till Husabysätern fanns bara en väg, och den förde rakt öfver Husabygården. Nästa Lördagsqväll, då Tore ville till säters och smög sakta igenom gården, allt lättare på foten, ju närmare han kom huset, for en karl rakt i bringan på honom. yIIvad vill du mig? sade Tore och slog honom i marken så det sjöng efter. Det skall du tå veta, sade en annan bakom honom med ett nackadrag, och det var brodern. Här kommer tredje karlen, sade gamle Knut och gick honom på lifvet. Tore var duglig af sig i slagsmål: han var mjuk som en vidja och slog så det sved; han smög och smet; der slag föll, var han icke; der sådant knappt var att vänta, strök han till. Han hukade sig ned och hoppade upp. Stryk fick han fulleligen och det till gagns, men gamle Knut sade ofta sedan, att styfvare karl hade han aldrig varit i färd med. De hbollo på tills blod flöt; men då sade Husabyen: ,stopp! och dermed lät han höra de orden: ,,Kan du nästa Lördagsqväll slippa undan Husabyvargen och ungarne hans, så skall jäntan vara din! Tore kraflade sig hemåt så godt han kunde, och då han kommit hem lade han sig ned. Mycket tal gick i bygden om slagsmålet på Husaby; men det sade också alla: ,,Hvad hade han der att göra? En var det, som icke sade så, det var Aslög. Hon hade väntat honom så, den der Lördagsqvällen, och, då hon nu fick höra hur det slutat mellan fadern och honom, satte hon sig och grät och sade till sig sjelf, att ,,får Jag icke Tore, så blir det aldrig någon glad dag för mig mer här i verlden. Tore blef liggande Söndagen, och Måndagen kände han att måste ligga. Tisdagen kom och det var en rigtigt grann dag. Det hade regnat om natten; fjället grönskade härligt; fönstret stod öppet, doft af löf drog dit in; klockorna ljödo nedåt fjellet och någon jodiade ... var det icke för det modern setat derinne, så hade han gråtit. Onsdagen låg han än, men Thorsdagen började han undra, om han icke skulle kunna bli frisk till Lördagen; och Fredagen var han uppe. Han kom nu ihog de ord, som fadern sagt: ,Kan du nästa Lördagsqväll slippa undan Knut och vargungarne hans, så skall jäntan vara din Tan såg bort åt Husabygården gång på gång. ,Jag kan nu icke få värre än smörj!, tänkte Tore. Upp till IIusabysätern gick bara en väg, som förr är sagdt; men en dugtig karl kunde ändock lltid komma upp der, om han också icke just. sick raka vägen Rodde han ut på sjön och försökte på den sidan, så var det råd för att komma app, fast det var så brant, att geten med nöd kunde gå der, och hon plägar ej vara bortkommen sjellen. Lördagen kom och Tore gick ute hela dagen. Det var nu något till dag: — solstrålarne lekte bland buskarne, och jemt och samt jodlade och lockade det från fjellet. ilan satt utanför dörrn,