ännu då det led mot dvällen och dimman smög sig uppefter höjderna; han såg dit upp och det var så lugnt; han såg bort till Husabygården, — sköt ut båten och rodde åstad. På sätern satt Aslög färdig med sitt dagsverke: hon tänkte på, att Tore icke skulle komma der qvällen, men att desto flere andra skulle infinna sig i hans ställe; då löste hon vallhunden och sade ingen hvart hon gick. Ilon satte sig så, at hon kunde se utöfver dalen; men der steg dimmar upp och hon var icke god till att se dit nedöfver Hon tyckte om att höra sig sjelf sjunga, och började derför om igen, när första versen var slut Men när hon sjungit detta, tyckte hon att någor svarade nedanför ,, Hvad kan detta vara?, tänkte Aslög; hon gick fram till branten, slog armarne om en närstående björk, som sköt ut öfver djupet och såg ned. Men hon såg ingenting; fjorden låg stilla och lugn, och icke ens en fogel syntes till Aslög satte sig ned och sjöng på nytt. Men då svarade det igen i samma tonart och närmare är förra gången. , Det måste väl ändock vara nå got. Aslög spratt upp och lutade sig på nyt utöfver. Då såg hon vid sjellväggen en liten båt som hade lagt till der, och så djupt ned var det att den såg ut som ett litet skal. IIon lyfte öga högre upp och varsnade en röd hufva med er karl under, som kraflade sig uppför så godt som släta bergväggen. , Hvem kan det vara? sporde Aslög, släppte björken och sprang långt baklänges. Hon tordes knappast säga det till sig sjelf ty hon visste fullt väl, hvem det var. Hon kastade sig ned på gräsvallen och tog fast i gräse med båda händer, som om det. varit hon, som ej skulle släppt tag. Men rötterna lossnade, hor skrek och tog allt bättre och bättre fast. Hon bad Gud den allsmägtige hjelpa honom, men så föll det henne i sinnet, att denne Tores framfart var att fresta vår Herre, och att han derför icke kunde någon hjelp vänta. ,Bara denna enda gången, bad hon, ,,bara denna enda gången må du hjelpa honom! Och hon slog armarna om hunden, som om det varit den, hon velat hålla fast, rullade med honom bort öfver gräsvallen, och det tycktes, som om tiden varit utan ända. Men nu slet gårdvarden sig lös. Vov vov! skälde han och viftade med svansen; vov, vov! sade han mot Aslög och hoppade upp med framlabbarne; vov, vov! utöfver sjön igen. — och så stack en röd hufva upp öfver bergskanten — och Tore låg i famnen på henne. Der blef han liggande hela minuten, utan att någon af dem fick fram ett enda ord; — och hvad de sedan sade, det var alls intet vett med. Men när gamle Knut Husaby fick veta detta, sade han ett ord, som icke var dumt; han slog näfven i bordet, så det sjöng i stugan: ,,Den pojken är värd något; jäntan skall bli hans.