Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1867, sida 1

trakter i Sverge 3 till 4 tum djup snö! Men med hvem skall jag då nu fortsätta min lilla afhandling, sedan jag sist expedierade de två högst belönade konstens söner: Meissonier och Grome? Jo, ära den som äras bör, fastän jag ej först tänkte på honom, utan mer på hans efterträdare som lärare å en betydande atelier här i Paris. Således först Hebert och sedan Bonnat. Jag gifver den förre större ära och det af den grund, att han har det stora förtroendet att vara franska akademiens direktör i Rom. Han är ej någon kraftig eller i det stora betydande konstnär, men han är så rik på känsla, att en målare ej gerna kan vara det mer, för att kunna med penseln uttrycka densamma. Efter hans mest lyckade och allmänt beundrade tafla, ,,malaria, nu i Luxembourg, höll han på att gå alldeles tillbaka och få något af nämnda arbetes osunda luft uti alla sina verk, men han reste sig dock åter, lemnande det alltför etheriska för att taga på nytt fast uti verkligheten, och ehuru hans italienska flickor och dameporträtter, hvilka nu äro exponerade, på visst sätt se svaga ut, så hafva de ändock många goda egenskaper, bland andra den, och det är en stor, att man måste älska dem för den kärlek och det vemod de uttrycka. Hebert kan ej måla något utan att det väcker deltagande — han är poet framför allt och har alltid tanken på det sköna med sig då han arbetar. Öfver ,, Rosa Nera å la fontaine och öfver ,la perle noire skulle min vän Carlino kunna skrifva mången vacker vers — jag undrar om han ej gjort det. Bonnat, som öfvertagit lärarekallet i Heberts fordna atelier, är en kraftfull målare, men uppoffrar på intet sätt formen för färgen. Han är typen af en verkligt god konstnär; hans teckning är vacker, hans färg rik och i afseende på idåöer och komposition är han lycklig. Också är han en af de många talenter, som under den dugtige Coignets ledning bildats till mästare. Vi måste först se på hans Pasqua Maria, en liten älskvärd italiensk flicka om 10 å 12 år, som ligger på rygg, skälmskt leende, hållande i venstra handen en viola (förmodligen odorata) och liggande rakt utsträckt mot åskådaren. Denna etude, full af behag och lif, är lika förträfflig som en italiensk pojke, hvilken, smutsig och trasig, men dock glad, tyckes ropa till hvar oeh en som betraktar honom: Mezzo bojocco Eccelenza. Tvenne mindre taflor, neapolitanskt bondfolk, som hvilar på gatan utanför Farnesiska palatset i Rom, och pilgrimer bedjande vid S:t Peters staty, äro äfven goda konststycken: figurerna, fastän små, äro behandlade med bred och saftig pensel. Ett mästerstycke af naivitet och naturligt behag är i sista taflan en flicka, som, med ryggen rakt mot åskådaren, höjer sig på tåspetsarne och sträcker hufvudet uppåt, för att med sina läppar nå den kalla statyens fot. Afundsvärde S:t Peter! De hafva kysst dig förderfvad desse trohjertade italienskor, helgonets venstra stortå ör nemligen — bortkysst. Jo, jo, varma kyssar kunna smälta den hårdaste bronz. ,Saint-Vincent de Paul prenant la place dun galerien, är till sist ett Bonnats verk från förra året; det är en stor tafla, beställd för en kyrka häri Paris. Ehuru högt och illa placerad, ser man dock genast att den är en af de bästa på hela expositionen. Den har något uti sig, som påminner om Rubens och äfven om spanska skolans bättre arbeten. Scenen försiggär på trappan utanför ett fängelse, hvars port och mur bilda bakgrund i taflan. Saint-Vincent, omfamnad af den lyckliggjorde fången, reser sig i kompositionens centrum hög och ädel med mot höjden riktad blick. Vid hans fötter äro tvenne groflemmade fångvaktare, sysselsatta med att binda länkarne kring hans fotleder. Dessa figurers nakna armar och ben äro mästerligt målade. Till venster om hufvudgruppen står fängelsets styresman i helt svart kostym och bredskyggad hatt; i sin högra hand håller han en väldig nyckelknippa. Mannens bleka, skarpt markerade ansigte gör honom ytterligare till en dyster och hemsk skepnad, och ändock står han der emot den gråa muren så klar och lysande i färg, som om sjelfva Velasquez hade haft sin pensel med i spelet vid hans frambringande. Bonnat är en af den nuvarande franska målaresko