Öfver liket ligger bredd den sallnes uniformskappa, som täcker hela figuren; der ofran ser man en sabel och en mössa med löjtnants distinction. Han måtte varit en bra löjtnant och en god kamrat, denne unge man, sem tog för tidigt afsked af verlden, ty de annars med döden den tiden så förtrogne, omgifvande krigarne se djupt bedröfvade ut. De gråta ej, ty det kunna de naturligtvis icke, dessa gamle hårdt pröfvade zouaver, men gråten sitter dem i halsen, och står man länge och betraktar dem, så är det nästan som om de suckade, Det är tyst; blott bärarnes tunga steg höras, och der de skrida fram med sin börda, stå de postande zouaverna med till hufvudbonaderna lyftade händer. De mena ej denna gång med sin salut ett gladt: ,,bon jour mon lieutenant. Nej, nej, det talar från deras hjertan ett stilla ,å Dieu. — Denna enkla bild framställer den vackraste militära salut jag någonsin sett, och jag bar under olika omständigheter sett rätt många. Ieke mindre tilltalande är den andra taflan, derom det heter: ,Et tels avaient våcu les deux jeunes amis, Tels on les retrouvait dans le trpas unis. Åfven här en scen från Sebastopol. En atrull med hvit flagg (det är således stikestånd för tillfället) är tidigt en morgon ute för att upphemta sårade och begrafva döda, som stupat vid ett utfall från fästningen under natten. Ambulancesoldaterna med sina sjukbårar och annan utredning hafva jemte deras anförare, en äldre officer, stannat vid tvenne lik. Två unga officerare, deraf den ene var en hertig Hamilton, ligga sallne öfver hvarandra. Liksom de förut från barnåren varit fostrade och lefvat tillsammans, så hade de slutat och ännu i döden famnat hvarann. Patrullens anförare undersöker för att finna de fallnes namn; en af ambulancesoldaterna tager ur de stupades fickor en plånbok jemte några andra småsaker, deribland en virkad börs, Tänken eder mina läsarinnor och läsare, hvilka indicier dessa små minnen af kära vänner långt bort i hembygden! Ett bref kanske från en god moder, en pressad blomma — vissnad och torr, men som dock vid Sebastopol helt säkert ofta vände den fallne ynglingens tankar till den sköna ungdomliga hand, hvilken en gång öfverräckt den. Kärlek, kärlek! Det måtte vara skönt att vara älskad och få dö, då man är det som mest. Bellange är död, men han lefver, ty han var älskad, mycket älskad. Om hans teknik, färg, m. m., vår gar jag nu ej tala. Pictor.