Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1867, sida 1

För de gamle konstens kämpar, om deras kraft och lifaktighet än slappats af åren, måste man dock hafva vördnad och aktning. Lysa de ej mer som stjernor af första ordningen, så hafva de emellertid genom den glans, de gifvit åt sin tid, medan de voro bemärkta och firade, banat väg för efterkommande. En sådan man från fordom är Jacquand. Redan 1824 erhöll han medalj och 1839 blef han riddare. Det är ej mycket att säga om hans 2:ne exponerade arbeten, de äro öfverdrifna i färg och lysande utan harmoni. ,Le corps de gardet gifver emellertid tillkänna den gamle routinerade målaren. En annan af de äldre, som spelat en betydande röle och ännu håller bra uti sig, är Robert Fleury (Anast.). Medlem af institutet sedan 1850 skulle man nästan kunna säga, att han, genom både sin framstående skicklighet, sin höga ställning och den allmänna aktning, han bland konstnärer åtnjutit, blef vid De la Croixs bortgång sjelsskrifven chef för koloristerna i den fransyska skolan. Uteslutande har han hållit sig till det rent historiska måleriet och hans skaparförmåga har varit stor; uti otaliga bilder från medeltiden har den gjort sig gällande, och utmärka de sig i allmänhet genom en viss storhet i uppfattning och genom praktfull färg. Blott en enda redan 1857 exponerad tafla har han nu utställt. Den föreställer Carl V, som i klostret S:t Just emottager Philip II:dres sändebud, hvilka komma för att bedja den verldsföraktande kejsaren öfvergifva ensligheten eller åtminstone lemna goda råd till det betryckta Spaniens räddning. Liksom annorstädes i Rob.-Fleurys verk, märker man i detta straxt koleristen. Mot kompositionen voro möjligen en hel del att anmärka, men figurernas nobless och de rika drägterna samt interiören, målade , avec une force de brosse extraordinaire, förtaga mig all anmärkningslusta. I ordningen bland de till åren komne hafva vi sedan Tissier. Hemma i gamla Sverge är hans namn godt känt, ty det finnes visst ingen enda af våra målande damer — och vi hafva deraf en hel hop — som besökt Paris, utan att någon tid hafva varit eleve de mr Tissier. Jag tror visst att han varit och möjligen ännu är en god lärare; som framstående och utmärkt porträttmålare har han gjort si känd genom den förträffliga bild af Abdel-Kader, hvilken finnes i Versailles galleri, men den historiska tafla, han nu exponerat, tillhörande äfven den orvannämnda samlingen, har ej mycket att säga till sin upphofsmans fördel. Napoleon III såsom republikens president, inträdande omgifven af en talrik stab uti Abd-el-Kaders fängelse, för att förkunna frihet åt emiren och hela hans familj, är ämnet för denna stelt komponerade samt tråkigt och torrt målade tafla. Figurerna både till venster och höger nära ramen stå uppställda som teaterkulisser och på den bakom dem upplysta scenen uppträda som aktörer presidenten och emiren samt den sednares gamla moder; i bakgrunden brokiga arabiska komparser af båda könen. Men ingen undran öfver att detta arbete ej är ett mästerstycke: det är ju beställdt ,pour cause och kan således ej vara utfördt ,,con amore, Om Biard, Ludvig Philips gamle hofmålare, är ej mycket att orda. En af honom för 1861 års salong målad tafla, föreställande svarta slafvar, som nedhissas från däcket till skeppsrummet å ett gammalt ruskigt fartyg, är en filantropisk historia, hvilken mycket bra skulle taga sig ut i träsnitt uti någon engelsk roman af miss X., men i form af ett stort utfördt konstycke .... pardon mr Biard. Det gifves en mängd ämnen, som hrr målare gjorde bäst i att qvarlemna på det område, dit de höra, — på litteraturens. Apropos härom, så företog sig den älskvärde bataljmålaren (hvad, en älskvärd bataljmålare? — Ja, jag menar hvad jag säger) Hyp. Bellange, innan han för alltid nedlade sin pensel, att framställa på duken den af Vict. Hugo så oöfverträffligt uti ,les misserables skildrade episoden från bataljen vid Waterloo, der de fransyska kyrassiererna beredde sig sjelfva en stor graf, då de öfver en djup dalgång sökte storma den höjd, hvarpå engelska infanteriet hade sin position. Man märker straxt att Bellangö här begått ett fel, ty hans tafla gör långt ifrån det intryck, som Hugos beskrifning. Uti denna sednare förstår man såväl, huru det engelska infanteriet från höjden först hörde det dån, som hästarnes tramp på afstånd förorsakade, samt skramlet af cuirasser och sablar; sedan var det liksom en djup vild suck och så kom en förfärlig tystnad, hvarefter hastigt en lång linie af skakande sablar syntes öfver backens krön. I nästa ögonblick reste sig, liksom upp ur jorden, 3,000 hjelmprydda hufvud med grått skägg, alla skrikande, bVive Pempereur — kavalleriet uppryckte på slätten och det dånade som vid början till en jordbäfning. — Måla detta! Omöjligt. Man blir lifvad och är med i handlingen, då man läser beskrifningen; men betraktar man taflan, så får man af den blott ett obehagligt intryck; det hela är ett virrvarr. der man lider af att se de ståtliga