Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1867, sida 1

ni tager en så enkel sak så allvarsamt. Med ett ord: vi båda, Bertha och jag, måste i morgon förmiddag fara till staden, för att göra en nödvändig visit, och ni nödgas således — ifall ni ej vill göra oss sällskap, hvilket helt säkert blefve föga intressant för er — stanna ensam hemma, för att vakta våra husgudar. Reinhold smålog. — Det der kan visserligen synas som ett straff, men belöningen kan jag ej riktigt fatta, sade han skämtande och likväl redan allt mer och mer begripande de båda flickornas hjertliga skratt. — Ni får väl se, fortfor Margaretha något allvarligare och en smula förlägen. Jag antager, att vädret i morgon blir lika vackert och varmt som i dag, och då måste det vara riktigt trefligt att prata bort en stund dernere vid Elben, eller hur? Alla tego och betraktade hvarandra forskande. Men Jane lät sitt arbete hvila för några ögonblick, upplyfte långsamt hufvudet och sade med den lugnaste min: — Då hvarken Margaretha eller Bertha kan komma till något slut, så vill jag med några få ord afslöja hela komplotten för er. De goda flickorna frukta, att ni skall få tråkigt, då de lemna huset, och derför ha de tänkt på mig och frågat mig om jag vill åtaga mig att fördrifva tiden för er medan de äro borta. — Och hvad har ni svarat derpå? frågade doktorn glad. — Något, som ni kan säga er sjelf: att ert besök skall vara mig kärkommet i morgon, som älltid, ifall ni ej kan roa er på bättre sätt. — Det kallar jag att tala förståndigt, tog den hittills tigande värden till ordet. Ni flickor kunnen gå i skola hos fröken Norrmanson. Och nu är er ursäkt för ert besök i staden lyckligt framförd och tacksamt antagen, och låt oss nu i ro röka vår fredspipa. — Tillåter ni, min fröken, att vi karlar tillfredsställa vår passion och tända oss en god Havannacigarr? — Ni är hemma hos er och jag är er gäst, svarade Jane vänligt och flyttade ett ljus närmare intill Ernst, som redan framtagit sitt cigarretui. TFAA