Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1867, sida 1

L —5—ä D gifsit en storartad komposition med behagliga, ädelt tecknade figurer — men den fina färgen och mjuka behandlingen har han gått ifrån, troligen för att vinna större kraft och verkan än vanligt. Följden har blifvit att hans storartade arbete är något torrt — det hela ser ut som en freskomålning, och det har dessutom i kompositionen något theatraliskt. Vackert och tjusande är det dock -ynglingen som står högst i taflans midt, omgifven af sköna leende qvinnor, höjer glädjedrucken bägaren och ser ut, som ville han klinga med hela den smekande verld, hvilken i lysande grupper omgifver honom — flickorna, som med blottade behag luftigt sväfva i dans, till venster i förgrunden, alla äro de döttrar af gracerna. , Cabanel och Pils, storheter af första ordningen, såväl tör deras arbetens dimenSsioner som för den högsta belöningen, den de båda vunit, taga genast uppmärksamheten i anspråk, vid inträdet uti den andra stora salongen. Hämnaren från höjden, med guda-glorian kring sin hjessa och somgifven af tjenande englar, är uti Cabanels förlorade paradis en storartad och sann bild af den straffande Gud allsmäktig. Oaktadt deras kolossala proportioner bära våra första föräldrar uttryck af den djupaste förkrosselse — de äro till intet inför himlarnes herre. Eva, som stor och skön ligger utsträckt mot åskådaren, på den i taflans förgrund med blommor och rik grönska besatta marken, vrider förtviflad sina händer, och stora tårar flöda utför kinderna från hennes slutna ögon. Vid hennes sida befinner sig Adam i sittande ställning, döljande sig uti trädets skugga för det ljus, som strålar från den Högstes vredgade anlete — det är dock förgäfves att han döljer sig, ty en engel böjer undan trädets grenar, så att förbrytaren blottas för sin IIerre och domare. Adams bild har till form och uttryck något af Mich. Angelos mäktiga figurer, och ännu mer är detta fallet med den personifierade djefvulen, hvilken, hemsk att se, flyende viker sig undan i taflans nedra venstra hörn — han släpar med sig sin ringlande ormformade del och går att dölja sig i djupet af ett svart vatten, der giftiga plantor frodas. Personerna uti det, enligt bibeln, förlorade paradiset kunna ej varieras, men behandlingen af detta ämne har dock, af verldens konstnärer, på tusende sätt varierats. Få målare torde hafva lyckats framställa ett så skönt förloradt paradis, som Cabanel. Man har hört många anmärkningar mot Cabanels Gud — ,,det är för mycket Jupiter hos honom — och i afseende på färgen i taflan har det sagts, kanske med någon befogenhet, att synnerligen Guds, men äfven englarnes mantlar och omhöljen i allmänhet äro för kraftiga och starka i färgen. För min del finner jag här en väldig Jupiter tonans, omgifven af vredens blixtar, på sin plats, och hvarför skall alltid den högste, med sin himmelska skara, framställas i hvita, sida kläder? IIimlarnes bebyggare hafva nog briljanta kostymer, om man får döma efter tapeternas rika prakt i deras salar. Cabanel har, utom porträttet af Napoleon och le paradis perdu, exponerat flera andra goda arbeten, deribland jag, för att ej framdeles behöfva återgå till honom, vill nämna hans ,nymphe enlevåe par un saune — hvilken förträffliga tafla, på 61 års salong, väckte stort uppseende och förskaffade mästaren samma år inträde till UInstitut de France — samt ,,la naissance de Venus.. Denna sista tafla är en af charme och känsla uppfylld skapelse, just så idellt sammankommen, som detta etheriska ämne fordrar. Den ej ännu till lif och verksamhet vaknade kärleksgudinnan hvilar skönare till form, än djup i färg, på den klara vågen — omkring henne leka redan små skalkande amoriner. Cabanel håller sig således med sin konst högre rymder — ej så den derför ej minlre utmärkte Pils. — Han målar sin samid och realiteten. — Bataljen vid Alma, målad 1860—61, och den ännu icke afslutade men dock (troligen på hög befallling) exponerade stora taflan, som förestäl-t er en fest gifven af Araboch Kabylchefer!s AÄA RT otstånd, nästan med , ni tager en så enkel varit försigtixa och I Bertha oeh jag mår