Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1867, sida 1

vi ha hemtat henne och, oaktadt hennes motstånd, nästan mec våld fört henne hit med oss. Men vi ha varit försigtiga och gått långsamt samt dessutom vidtagit alla försigtighetsmått mot en möjlig förkylning. Reinhold framträdde till flickorna och hälsade dem med sin vanliga vänlighet. Men då hans öga föll på Jane, lyste det i klarare glans, medan hon höll ögonen nedslagna och nästan såg förlägen ut, liksom fruktade hon ändock att få höra en liten förebråelse af honom. Men han tänkte ej på någon förebråelse. Endast med ny glädje lät han sin blick hvila på henne, men hans hopp, att hon skulle räcka honom handen, blef ej uppfyldt, och sålunda tog han, efter en liten stund, plats bredvid henne, för att genast börja ett muntert samtal och berätta hvad nytt han hört i staden. Då samtalet var slut och tået inbars, vände sig Bertha lifligt till sin syster, hviskade några ord till henne och skrattade derefter sakta för sig sjelf. Margaretha nickade bifallande och sade halfhögt: — Gör det och säg honom det. — Hvad ha flickorna för sig för slag? frågade fadren, och doktorns öga uttalade samma fråga, i det de tillika i förbigående betraktade Janes flitiga händer. — Ni lärer förundra er, tog nu Bertha till ordet, att vi haft den djerfheten att disponera öfver er förmiddag i morgon. — Hur så? Vill ni skicka bort mig och skall jag gå något ärende till staden för er? a De båda flickorna skrattade hjertligt och Jane rodnade lifligt. — Så klok ni är! fortfor Bertha. Till hältten har ni ätminstone gissat det. Ja, skicka bort er vilja vi, om också ej till staden, och ett ärende kan ni äfven uträtta för oss, Om ni vill framföra en vänlig hälsning från oss. Janes blixtrande öga blickade allvarligt upp, men hon rörde sig ej. — Säg fort, sade nu doktorn, så att jag får veta mitt straff. — Ah bevars, ett straff hoppas jag det ej skall bli för er, snarare en belöning, fortfor nu Margaretha. Jag måste väl taga till ordet, ty Bertha blir ej färdig dermed för idel skratt, och likväl är dervid intet annat att skratta åt, än att