Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1867, sida 3

konstatera detta; man längtar endast efter tillsälle att få utvandra till Amerika. Eländet ökas genom en härjande sjukdom, den s. k. svältfebern, hvilken vanligen inställer sig, när hungersnöden nått sin största höjd. Icke ens hoppet om bättre tider står de olycklige till buds, ty genom sjölartens sena öppnande kom tilliörseln af spanmål ganska sent till kustboarne, och sedan först deras mest trängande behof blifvit fylda, kom svårigheten att efter snöns bortgång transportera hvad som fanns till salu ända upp till Lappmarken, emedan på hela 20 mils afstånd ej finnes någon annan väg än gångstigar. I följd häraf var såningstiden redan förbi, innan någon utsädesspanmål kunde erhållas, och dessutom blef den genom den långa och besvärliga transporten samt köpmännens vinningslystnad så fördyrad, att ven de nybyggare, som hade någonting att köpa för, fingo föga för sina penningar. I följd häraf ligcer kanske största delen af den odlade jorden öde, så att nybyggarne icke heller detta år hafva någon skörd att vänta, hvilket gör deras tillstånd ännu hopplösare än kustboarnes. Ofvanstående skildring, som vi tro vara mycket sannfärdig, gäller egentligen Åsele, Tärna och Wilhelmina socknar. I Gideå lär det åtminstone icke stå bättre till. För dessa socknar, wand många andra, har redaktionen af tidningen Wälktaren, som. under föregående år gjort storartade insamlingar för nödlidande i Norrland och dermed ännu fortfar, skaffat sig särskilda ombud för de insamlade medlens och gåfvornas samvetsgranna fördelande, och Ilollander, som nu återvänder med ett litet parti mjöl. har erhärit detta uppdrag för Asele församling. -— mer se