meningen af Jesu betydelsefulla ord: i min Eaders hus äro många boningar! Men, invänder man från det ortodoxa lägret, dessa vår kyrkas bekännelseskrifter äro ju en trogen tolkning af det gudomliga bibelordets sanningar; att afvika från kyrkoläran är sålunda att frångå bibelus egen lära. Till detta ortodoxiens vanliga påstående svaras numera från den vetenskapliga forskningens sida ett det bestämdaste nej. Just i fråga om denna punkt hafva i vår samtid resultater al forskningen blifvit framlagda i dagen, hvilka visa sig innebära för ortodoxiens påstådda bibelenlighet tillintetgörande konseqvenser. Vi återkomma måhända en annan gång till detta vigtiga ämne, för alt då närmare påpeka några af de hufvudpunkter, i hvilka , bibelns teologi, skiljer sig från kyrkoläran. För tillfället hafva vi blott velat erinra om det faktum, som medgifves till och med afvissa bland våra teologiske motståndare, att mellan bibel och ortodoxi råder i åtskilliga af lärans hufvuddelar en afgjord skiljaktighet, som svårligen längre låter sig genom några konstlade sammanjemkningstörsök beslöjas. Och då så förhåller sig, är det lätt att inse, huru omdömet måste utfalla öfver dem, som utan att någonsin sjelfve hafva underkastat sig den grundliga forskningens hårda grufarbete, utan att hafva smakat sällheten af de kyska fröjder, som vinnas genom det opartiska sökandet af sanningen blott för dess egen skull, känna sig oförhindrade att höja sina förkättringsrop mot de män, som genom noggranna undersökningar funnit sig hafva ej blott förnuftet, utan kristendomens egna urkunder på sin sida. Också kunna ortodoxernas oupphörligt återkommande försök att nedsvärta och att påbörda motsKändarne förkastliga motiver isak alldeles ingenting uträtta. Framåt! ljuder ständigt lösen från den fria forskningens läger; framåt till ett allt högre och fullständigare begripande äfven inom religionens sfer, äfven i fråga om kristendomens sanningar, de högsta och heligaste af alla! Ryggen ej tillbaka för bannstrålarne! Veten, till eder tröst, att förrän de hotade eder, hafva dessa samma bavnstrålar slungats mot en Paulus, en Huss, en Savo arola, en Luther — mot hela denna långa kedja af djerfva omstörtningsmän, som sträcker sig genom historien, och ötver hvilka i häfdernas dombok uttalas en annan dom, än den som förkunnas från ,,rättrogenhetens predikstolar och katedrar! Religionen är mindre något teoretiskt, in en viljans, en uppsåtets angelägenhet. Den som tviflar med religion, ham har den sanna religionen, yttrade en gång en from tysk teolog, och med dessa ord är i sjelfva verket antydt hvad som i hvarje moraliskt och religiöst förhållande är hufvudsaken, nämligen uppsåtets halt, dess oegennytta och renhet. Det är för att i tidehvarfvets medvetande inskärpa dessa i sig sjelfva så enkla och oemotsägliga sanningar, i våra dagar så många sör kristendomens sak varmt intresserade män hafva tagit till orda. Det åskådningssätt, de härvid göra gällande, är ingalunda något nytt, hittills ohördt. Tvärtom utgör deras sträfvan endast ett konseqvent fullföljande af profestantismens princip, som ju bestod i yrkandet att religionen borde förflyttas från den mera yttre, periferiska delen af menniskans lif till per onlighetens centrum. Protestantismens stridsrop var att, tron: ensamt gör menniskan rättfirdig, d. v. s. endast menniskans inre visende, medelst hvilket hon hvilar i Gud, är hennes sanna: väsende; endast detta inre är af vigt infö Guds domstol. Har menniskan i tron fattat Gud, ej såsom ett väsende som står gentemot henne såsom ett yttre och främmande, utan såsom kärleken, som meddelar sig sjelf åt den, som deraf rätt allvarligt känner behof, så har ju menniskan kärleken uti sig och har;då äfven det rätta lifvet. Genom att stilla ett dylikt trosbegrepp i spetsen för sin lära kan protestantismen med skäl betecknas såsom ett återgående till den ursprungliga kristendomens grundtanke, till en gudsdyrkan i anda och i sanning i motsats till katholicismens auktoatatotnA ARAh attan mAarninaoritttaärdighaot