Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1867, sida 3

22 . . om nöden i Norrland. På flera orter göras nu insamlingar för de nödlidande i Norrland, men under allt detta saknar man hvarje uppmaning till de nödställdes hjelp från vare sig de civila auktoriteterna eller någon nödhjelpskomitö. Huru skall man kunna förklara detta? För oss är det i sanning obegripligt, ty det måste dock väl ligga någon grund för berättelser af så upprörande slag, som efterföljande, hvilken för ett par dagar sedan stod att läsa i Dagl. Alleh:a och hvilken vi anse oss böra återgifva D. A. anför: I dessa dagar vistas i hufvudstaden en nybyggare från Åsele lappmark, garfvaren S. A. Hollander, hvilken hitrest för att af vänner och bekanta skaffa någon hjelp åt de nödlidande i hem: orten. Den skildring han lemnat oss af tillståndet derstädes är verkligen hjertslitande. De be rättelser om nöden i Norrland, som genom tidnin garna förut meddelats, hafva i allmänhet gäll kusttrakterna, och huru bedröfligt tillståndet är der varit ech ännu är, öfverträffas det dock a de gräsliga lidanden, som nybyggarne i Lapplane måst utstå, och i hvilka de ännu hafva föga hop! att snart få någon lindring. Förut vana att hemt en stor del af sina spanmålsförråd från kustlan det, blefvo de först och hårdast utsatta för hun gerns fasor, alldenstund kustboarne upphörde at sälja spanmål, långt innan de sjelfva började lid brist. Dertill kommer, att tvenne förut vigtig inkomstkällor, jagt och fiske, i år nära nog utsi nat, i det fågeln tyckes hafva försvunnit från sko garne och fisken från strändernas grannskap. D slesta kreaturen hafva måst slagtas, och de öfver lefvande korna äro så utmagrade, att de gifva fög eller ingen mjölk. Barkbrödet utgör ännu för nämsta födoämnet, ehuru en omvexling erhållit genom tillgången på gräs och örter. Folket ä utblottadt och utsvultet, och i Gideå socken lär personer dött af hunger, ehuru Ilollander ej ka