Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1867, sida 1

Om slaverna och panslavismen. I Helsingfors Dagblad lästes för kort tid sedan följande sakrika framställning, närmast föranledd af det slaviska mötet i Moskwa. Den storartade demonstration, hvilken alla sydoch vests aver — med undantag af polackarne — genom att i massa göra ett tåg till ethnografiska utställningen i Moskwa föranstaltat, för att visa sina sympatier för Ryssland och tillika inleda och knyta förbindelser, hvilka nu mer än någonsin äro af behofvet påkallade, då tvenne den slaviska verlden så djupt rörande frågor som den österrikiska och orientaliska i en snar framtid komma att afgöras, har framkallat en mer än vanlig uppmärksamhet från Europas sida uppå den stora slaviska folkstammen och dess kommande betydelse i historien. Man begynner med oro lyssna till det dåfva vapengny, som höres från dessa förut så stumma massor och med farhåga betrakta det nya lif, som pulserar i denna hittills ,rudis indigestaque moles. Det torde med afseende härå icke vara ur vägen att för den läsande allmänheten hos oss gifva en kort öfversigt af de slaviska folkens närvarande ställning och de panslaviska idternas spridning. Det bördiga oeh gräsrika land, hvilket, vattnadt af stora och lugnt framflytande floder, intager den ofantliga sträckan emellan Ural och Adriatiska hafvet, Östersjön och Archipelagen, bebos till största delen af slaviska folk, hvilkas sammanlagda antal ungefär uppgår till 85 millioner. I öster bildar denna stam en kompakt massa, uti hvilken de insprängda sremmande solkfragmenterna endast utgöra obetydliga bråkdelar; i vester deremot hafva magyarer och rumäner i tvenne hälfter — den sydvestra och nordvestra — åtskiljt den slaviska stammen. Såväl geografiska som språkliga grunder tillåta derföre antagandet af trenne hufvudgrupper, ostslaver, vestslaver och sydslaver, af hvilka hvarje sönderfaller i mer eller mindre olika nationaliteter. Den första af dessa hufvudgrupper, ostslaverna, hvilka tillika är den talrikaste, innefattar den ryska stammen och särskiljer sig i tre grenar: storryssar (Velikorussi), 40 millioner, beboende mellersta och norra Ryssland, 2) lillryssar (Malorossi), 12 mill., hvaraf 9 mill. i södra och sydvestra Ryssland och 3 mill. i östra Galizien och ngern, samt 3) hvitryssar, 3 mill. i vestra Ryssland — tillsammans alltså 55 millioner. Den lillryska dialekten, hvilken af somliga vetenskapsmän betraktas såsom ett eget språk, har ej kunnat höja sig till allmänt skriftspråk, oaktadt försök dertill blifvit gjorda och ännu göras af de såkallade ukrainofilerne. Icke allenast till språket, utan äfven till karakter, lefnadssätt och traditioner skiljer sig den flegmatiske lillryssen betydligt från den mera rörlige och sanguiniske storryssen, ehuru dessa olikheter ej ännu gifvit aniedning till någon större antagonism än ett godmodigt gyckel öfver hvarandra. De så kallade hvitryssarne lydde sednast under Polen och hade ännu efter återföreningen med Ryssland polska herrar, hvilka, tillika med judiska arrendatorer och krögare, på det förfärligaste sätt förtryckt och utarmat dem, hvarföre de först under närvarande tid efter bondeemancipationen något begynt repa sig. Deras språk har vidkänts polskt inflytande; någon litteratur hafva de naturligtvis ej. Alla ryssar bekänna den grekisk-katholska läran med undantag af lillryssarne i Galizien och Ungern — de såkallade Ruthenerne eller Rusinerne — hvilka aro uniater. Till Vestslarerne höra 1) Polacker, Sm. hvaraf 5 m. i Ryssland, 2 m. i vestra Galizien samt 1 m. i Posen; 2) Czecher, 5 m. i Böhmen och Mähren; 3) Slovacker, 3 m. i Norra Ungern; 4) Lausitzer Serber (Wender) knappa 200,000 i Sachsen och Preussen samt 5) lika många Kasckuber i Ostpreussen. Vestslavernes båda hufvudfolk, palacker och czecher hafva hvardera en gammal och rik litteratur. Slovakerve hade intill sednaste tid samma skriftspråk med Czecherne, men hafva nu skiljt sig ifrån dem och bildat sitt eget; folket begagnar likväl ännu czechiska religionsböcker. Lausitzer-Serberne hafva märkeligt nog, oaktadt sin fåtalighet, sitt eget skriftspråk. Kaschuberne i Preussen, ett fattigt och utslocknande folk, som talar en förskämd polsk dialekt, germaniseras dag för dag. Den tredje hufvudgruppen, Sydslaverne, består af 1) Bulgarer, 5 m. i Turkiet och norr om DOnau; 2) Serber och Iroater, 5 m. i Serbien, Bosnien, Kroatien, Slavonien, Dalmatien, Montenegro, och Södra Ungern; 3) Slovener (Winder,